Terrorn i Paris får inte utnyttjas till nya lagar

Charlie Hebdos redaktion efter massakern.
KOLUMNISTER

En av politikernas favoritdiscipliner är att låta fruktansvärda terrordåd rättfärdiga i princip vilka nya lagar som helst.

Efter Paris är de i farten igen.

Ministermötet i Frankrike i söndags ledde fram till ett gemensamt uttalande från ministrar från elva EU-länder samt den amerikanska justitieministern Eric Holder, där nationernas "beslutsamhet att gemensamt bekämpa terrorism" betonades.

Det låter vid en första anblick betryggande, även om det internationella samarbetet inom detta område sedan länge är väletablerat.

Enligt politikerna, däribland Sveriges inrikesminister Anders Ygeman, är det absolut nödvändigt att internetoperatörer samarbetar med regeringar för att övervaka och ta bort material som "syftar till att uppvigla till hat och terror".

Det reser onekligen frågor.

Uppvigling, att i ord eller skrift uppmana andra att begå brott, är redan olagligt i Sverige. Den skyldige kan dömas till upp till fyra års fängelse.

Det borde rimligen vara en polisiär uppgift att nosa rätt på sådan brottslighet på nätet, inte nätleverantörernas.

Dessutom samarbetar redan operatörerna med polisen då det finns konkreta misstankar mot personer eller organisationer.

Och vad menar politikerna med hat? Hat är en mänsklig känsla som är meningslös att kriminalisera. Hat försvinner inte för att det förbjuds.

Risken med en så här pass svepande formulering är att den utmynnar i att internetleverantörerna tvingas hålla koll på kommunikation på nätet och slå larm om åsikter som myndigheter av en eller annan anledning anser vara tvivelaktiga.

Paradoxalt nog ansåg Ygeman så sent som härom dagen i en intervju att UD gjorde fel som år 2006 satte press på ett webbhotell att släcka ner Sverigedemokraternas nättidning SD-Kuriren sedan den publicerat några profetkarikatyrer.

Det var ju onekligen material som kan anses ha syftat till att uppvigla till hat och terror.

Från politiskt behov av att visa handlingskraft till lagstiftning är steget dessbättre långt, men det finns skäl att känna oro.

Efter dåden den 11 september 2001 i USA har terrorismen nämligen använts för att legitimera nya lagar och straffskärpningar om allt mellan himmel och jord.

Den europeiska arresteringsordern har urholkat rättssäkerheten och används för att lämna ut allt från terrorister till knarkare, telebolag har ålagts att lagra all trafik och antikhandlare måste anmäla större penningtransaktioner, för att ta bara några exempel.

Bara tre år efter att skyskraporna föll hade Sverige genom ett tiotal rambeslut i EU och genom sex lagändringar inskränkt friheten för oss alla.

Det har sett likadant ut i hela västvärlden och 2009 lade den internationella juristkommissionen fram en rapport där det slogs fast att de mänskliga rättigheterna gravt har åsidosatts. 

Juristerna krävde att antiterrorlagarna skulle avskaffas eller i varje fall mildras, men inte mycket hände.

Först efter Snowden och avslöjanden om massövervakning av närmast obegriplig storlek mattades lagstiftningsivern.

Det vore djupt olyckligt om ledande politiker utnyttjar de fasansfulla dåden i Paris till att få fart på utvecklingen av övervakningssamhället igen, även om den cynism som en sådan strategi förutsätter inte skulle förvåna.

Terrorismen måste bekämpas med kraft och genom internationellt samarbete.

Men hur mycket är vunnet om den demokrati politikerna säger sig skydda i själva verket inskränks?