Det var inga monster som dödade Yara

KOLUMNISTER

"Brottet mot Yara har präglats av stor grymhet och en grav hänsynslöshet som är obegriplig".

Inte heller Blekinge tingsrätt förstår, men i juridikens värld är inte förklaringar nödvändiga.

Dagens dom är, som allt annat i berättelsen om den lilla flickan som skickades från Gaza till Sverige för trygghet och för att kunna läka sina trauman från kriget, hjärtskärande läsning.

104 sidor, dokumentation av Yaras skador, ett "mycket stort antal slag" mot huvudet, benen, armarna, händerna och bålen, hårtussar som har slitits av med "våldsam kraft".

Klasskamrater som berättar att flickan sagt att hon blev slagen hemma och att hon skulle bli dödad om någon skvallrade, obduktionen som visar att det fanns gamla, nästan läkta frakturer, grannen som slog larm om att hon haltade.

"Den samlade bild som framkommit om Yara under hennes sista tid i livet är att det var en mycket ensam liten flicka som hade det väldigt svårt och sannolikt upplevde att hon inte hade någon att vända sig till för att berätta om hur hon hade det", som Blekinge tingsrätt konstaterar i en svåruthärdlig passage.
Nej, det var inget monster, inget odjur som torterade flickan till döds. Det var en människa, någon som du och jag.

Vad är egentligen vi människor beredda att göra mot en annan människa? Vad som helst, har historien lärt oss. Ändå upprörs och förfasas vi varje gång det ohyggliga inträffar. Det är som att vi måste lära oss igen och igen och igen. I det vilar någonting förtröstansfullt: vi vägrar att vänja oss.

Livstid för mord för både Yaras morbror och hans fru, yrkade åklagare Pernilla Åström.

Domstolen gör delvis en annan bedömning. Det anses inte vara bevisat att mannen förstod vidden av misshandeln och att han därför inte kan sägas ha haft uppsåt att döda flickan.

Sex års fängelse för synnerligen grov misshandel och grovt vållande till annans död, lyder domen.

Det var kvinnan som under flera timmar misshandlade flickan, till dess att fettvävnader slagits sönder, förts ut i blodet och lungorna och hon dog av kvävning.

Den åtalade nekade sig visserligen genom rättegången, men hennes berättelse var närmast mekanisk och som inlärd ur förundersökningen.

Mot henne talar brödkaveln, med spår av Yaras blod och hennes dna, hennes fotavtryck i flickans blod, lärare som vittnar om hennes aggressivitet och en film som hennes man tog samma eftermiddag som flickan dödades.
"Varför gör du det?", frågar han. "Vi ska inte låta någon komma emellan i våra liv", svarar hon.

Kvinnans påståenden om en okänd man som hämtade och lämnade flickan varje dag och som kan vara den person som slog ihjäl henne viftar tingsrätten på goda grunder bort.

Hon måste ha förstått vad konsekvenserna av våldet kunde bli och var likgiltig inför det. Därför har hon gjort sig skyldig till mord.

Tortyren, resonerar tingsrätten, är särskilt hänsynslöst i ljuset av att flickan var helt skyddslös, att hon kom till Sverige för att bearbeta sina traumatiska upplevelser, att kvinnan anförtroddes vårdnaden och att barnet inte hade någon annan att vända sig till.

Då inga förmildrande omständigheter står att finna är inget annat straff än lagens strängaste möjligt.

Ja, det är den enda rimliga utgången då den rättspsykiatrisk utredningen har konstaterat att kvinnan inte är sjuk i lagens mening.

Varför, ropar tingsrätten, var hon så besinningslös? Något svar finner inte domare Laila Kirppu och hennes nämnd.

Kanske finns det inga.

ARTIKELN HANDLAR OM