Behandlingen av afghanska tolkarna är en skam

24 afghanska tolkar i svenska arméns tjänst sökte asyl på ambassaden i Kabul.
KOLUMNISTER

Migrationsverket struntar i att domstol har slagit fast att Europakonventionen gäller för de afghanska tolkarna.

När ska sveket mot människor som har riskerat sina liv för Sverige upphöra?

För ett år sedan upphävde Migrationsdomstolen i Malmö Migrationsverkets vägran att överhuvud taget pröva en ansökan om skydd i Sverige från ett tjugotal afghanska tolkar som har arbetat åt Försvarsmakten.

Sverige har enligt Europakonventionen en skyldighet att skydda dem från att utsättas för hämndaktioner från exempelvis talibaner på grund av att de har tjänstgjort för främmande makt, konstaterade juristerna.

Därmed borde en lång och för svenskt vidkommande allt annat än vacker historia äntligen ha varit över. Inte minst med tanke på att Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson lovade att domstolens beslut skulle följas.

Tyvärr visade sig detta inte stämma. Myndigheten har nu avslagit ett antal av tolkarnas ansökan om uppehållstillstånd. I samtliga fall hävdar Migrationsverket att Europakonventionen inte är tillämplig.

Hur nu byråkraterna kan veta den saken. De har struntat i att utreda olika incidenter som inträffade under tolkarnas tjänstgöring med de svenska trupperna. Inte heller har deras skyddsbehov utretts.

Än en gång har människors utan vars insats den svenska insatsen i Afghanistan inte hade fungerat tvingats överklaga till Migrationsdomstolen i Malmö. Min gissning är att domstolen inte heller denna gång kommer att vara imponerad.

Detta elände har pågått i åratal. Att hjälpa tolkarna tycktes länge vara lika politiskt svårt som att sjösätta ett nytt pensionssystem, avskaffa monarkin eller bygga tillräckligt med bostäder.

Den ovärdiga hanteringen kryddades med några osedvanligt kallsinniga kommentarer av dåvarande Migrationsminister Tobias Billström om att människor som gjort utomordentliga insatser för Sverige och nu levde under hot sannerligen inte skulle särbehandlas.

När politiker och tjänstemän suckat färdigt meddelades tolkarna att de inte kunde ansöka om asyl från Afghanistan utan var tvungna att söka sig till tredje land. Det betydde i praktiken att de skulle tvingas anlita dyra och olagliga människosmugglare.

Ett beslut som lyckligtvis upphävdes av Migrationsdomstolen. Migrationsverket uppmanades att i sak pröva tolkarnas ansökan om skydd till följd av deras tjänstgöring, och i synnerhet om de därmed kunde anses ha en särskild anknytning till Sverige.

Men så kom en öppning. De skulle få status som nationella kvotflyktingar, enligt ett specialinrättat och hemligt förfarande mellan olika myndigheter.

Röran blev inte mindre av att det senare visade sig endast omfatta de afghanska tolkar som tjänstgjort med de svenska trupperna efter årsskiftet 2013/2104.

Efter tusen olika turer och ett byråkratiskt maskineri som inte tycktes ha oljats på länge fick de flesta tolkarna genom hemlighetsmakeriet uppehållstillstånd.

Försvarsmakten och Migrationsverket har hjälpt dem med pengar till flyg för att de säkert skulle kunna ta sig till Sverige.

Varför har då några av dem lämnats kvar i de farliga gränstrakterna mellan Afghanistan, Iran och Pakistan? Bland annat bristande resurser, har försvaret förklarat.

I en uppgiven debattartikel i Aftonbladet i dag frågar sig tolkarnas advokater Ulf Öberg och David Loveday om denna skam måste avgöras av Europadomstolen i Strasbourg innan regeringen och ansvariga myndigheter tar sitt förnuft till fånga.

Det är dessvärre en högst berättigad fråga.