Därför prioriterar politikerna fel när det gäller polisen

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
KOLUMNISTER

Modet för dagen inom politiken är att kräva fler poliser.

En satsning som det går att ha synpunkter på. 

Att politiken är en ständigt pågående stöldturné vet vi sedan länge.

Det visste inte minst rikspolischef Dan Eliasson då han i Ekots lördagsintervju för ett par månader röt att myndigheten skulle nyanställa 700 personer, trots att det egentligen inte finns pengar till det.

Detta bland annat för att klara de nya gränskontrollerna, en lag som för övrigt möjligen inte skulle klara ett test mot svensk grundlag, EU-rätten och Sveriges internationella åtaganden.

Eliassons utspel fick politiker att vakna till liv. Finansminister Magdalena Andersson lät i SVT meddela att 283 miljoner extra kronor avsattes i vårbudgeten till polisen, ett tillskott på 1,2 procent i förhållande till den totala polisnotan för 2016.
Oppositionen hoppade givetvis snart på tåget. I tur och ordning lät moderater, liberaler och kristdemokrater i intervjuer och debattartiklar nationen förstå att det krävs 2 000 till 2 500 nya poliser.

Ja, varför inte återanvända politik som bevisligen har varit populär. Alliansen gick år 2006 till val med ett löfte om 20 000 poliser, vilket nåddes 2014. Att det inte gav något nämnvärt avtryck i antalet uppklarade brott är möjligen förargligt, men ingenting väljarna behöver påminnas om.

Att politikerna skulle släppa sin fixering vid antalet anställda är nog att begära för mycket, men det vore förnämligt om de utvecklade sin i och för sig lovvärda omsorg om polisen.

En rimlig fråga är till exempel vad ordningsmakten ska ha sina resurser till. Vad kan bli bättre? Prioriterar polisen ibland fel? Vad vinns och vad förloras på den gigantiska omorganisationen som pågår?
En annan och allt annat än oväsentlig fråga är massflykten från kåren. Förra året sa 832 poliser, många av dem med gedigen erfarenhet, upp sig. Och 646 aspiranter anställdes. Inte mycket till expansion, med andra ord.

Och det kan bli värre. En undersökning som Polisförbundet har gjort visar att åtta av tio poliser har funderat på att söka sig till andra yrken. Dålig lön är den vanliga orsaken.

Misstanken att vi inte har att göra med det mest attraktiva yrket får än mer näring av en titt på antagningarna till polisutbildningen. Förra året fylldes inte de 300 platserna. Detta bland annat beroende på att över tusen sökande inte ens fyllde i webbformuläret som ingår i antagningsprocessen, över 600 kuggades då de inte klarade formulärets frågor och över 300 hade för dåliga betyg.

Hur ska det då gå nästa år, då det är tänkt att 800 nya aspiranter ska antas, orkar jag inte ens tänka på.

Besynnerligt nog tycks det inte ha slagit politikerna att det vore bra att börja med att försöka behålla de poliser som redan finns.
Besynnerlig är även liberalers och kristdemokraters nostalgiska krav på att återinföra beredskapspolisen, en civil kår som var tänkt att hjälpa polisen vid exceptionella händelser.

Nostalgi är inte sällan bara ett annat ord för dåligt minne och det fanns skäl till att den borgerliga regeringen år 2010 skrotade den. Den kostade nämligen pengar och användes aldrig.

Att polisen ska kunna få hjälp i extrema situationer är ingen dum idé. Men varför återinföra någonting som var värdelöst?

Politikerna saknar inte anledningar att fundera några varv till på vad de vill ha polisen till.

ARTIKELN HANDLAR OM