Hur får en livrädd man försvara sig?

1 av 2
KOLUMNISTER

Två mord - eller laglig rätt till nödvärn?

Det rättsliga efterspelet av skotten i Vallåkra kan sluta hur som helst.

Möjligen är det något förvånande att åklagare Anna Broome inte har något alternativt yrkande om till exempel dråp i sin stämningsansökan som i dag lämnades in till Helsingborgs tingsrätt.

Det är nämligen inte självklart hur domstolen kommer att se på de dödliga skotten i Vallåkra i Skåne natten mot den 15 oktober förra året.

Att två bröder, 20 och 24 år gamla, sköts ihjäl på farstun till den åtalade 67-åringens hem vet vi. Vi vet även att det var den äldre mannen som höll i hagelgeväret.

Så långt är detta djupt tragiska fall juridiskt enkelt. Men om vi blickar tillbaka något år och följer relationen mellan de tre inblandade männen fram till att geväret avlossades blir det betydligt mer komplicerat.

67-åringen hade ett förhållande med brödernas mamma. När han en kväll i september 2014 kom hem till sitt hus upptäckte han att flera fönster var sönderslagna. Han misstänkte att det var kvinnans söner som ville visa sitt missnöje med relationen och begav sig till deras hem för att konfrontera dem.

I den polisanmälan som mannen senare gjorde hävdade han att han blev misshandlad och hotad av pojkarna.

Bröderna belades av åklagare med kontaktförbud, vilket innebär att de inte fick ta någon kontakt med mannen.

Men när kontaktförbudet löpte ut åkte de hem till 67-åringen. De har båda ett digert kriminellt register och var denna kväll utrustade med huvor att maskera sig med, en kniv och ett järnrör.

I förhör har den angripna mannen berättat att han blev livrädd då de slog sönder ytterdörrens fönster och skrek hotfullheter mot honom.

Han säger att han såg deras beväpning och sprang och hämtade hagelgeväret. Den ena angriparen sköts framifrån i bröstet. Den andre träffades snett bakifrån i ryggen.

Mord, dråp eller vållande till annans död? Eller rent av ett rimligt nödvärn? Frågan är inte enkel.

Åklagare Broomé är tydlig med att utredningen har visat att den åtalade utsattes för ett brottsligt angrepp innan han sköt. Icke desto mindre ser hon detta som ett mord.

Advokaterna Lars Kruse och Johan Eriksson kommer att argumentera för att deras klient hade rätt att försvara sig och att han borde frias.

Om de vinner framgång med den linjen tänker jag inte spekulera i, men rätten till nödvärn kan i extrema fall omfatta även dödligt våld.

Lagen tar stor hänsyn till rätten till självförsvar. Våldet som används får till och med vara oförsvarligt, så länge det inte är "uppenbart oförsvarligt".

Men även om våldet har varit uppenbart oförsvarligt kan den åtalade gå fri. Det kallas nödvärnsexcess och betyder att den som försvarat sig "svårligen kunnat besinna sig".

Likheterna mellan Vallåkra och de mycket uppmärksammade skotten i Rödeby år 2007 är uppenbara.

I Rödeby hade ett gäng ungdomar länge trakasserat en 19-årig, lätt utvecklingsstörd pojke. När de en kväll sökte upp honom i hans hem plockade pappan fram hagelgeväret. Han sköt två av ungdomarna, laddade om och sköt ihjäl en tredje.

Mannen friades av tingsrätten. Han fälldes i överinstansen för dråp och grov misshandel, men omständigheterna var så förmildrande att han slapp straff.

Även i Helsingborgs tingsrätt kommer svåra juridiska och moraliska frågor att ställas på sin spets.

Var går gränsen? Vad får en äldre, hjärtsjuk man göra för att i en extremt pressande situation försvara sig mot två beväpnade unga män som går till attack i hans eget hem?

Svaren är inte självklara.