Från tonåren tills döden skilde er åt

Foto: Magnus Sandberg
Oisín Cantwell skriver om Olle Ljungström och vänskap.
KOLUMNISTER

Du har fått ro nu, men din glimrande tvilling lever.

Jag försökte få tag på honom efter att en chef berättat att tipset om att du hade dött under natten visat sig stämma.

Men mobilen var avstängd. Jag tror att du ler i din himmel av att höra att Maude förklarade att han hade glömt den bland alla datorer och gitarrer hemma hos Andreas.

Du och jag umgicks som mest i slutet på 90-talet. Det var då du skrev din bästa musik. Du hade tillfälligt tagit tag i ditt liv. Det finns nog ett samband.

Vi var hemma hos dig på Kungsholmen och lyssnade på ”Det stora kalaset” innan den kom ut. En jobbig granne ringde på dörren och började tjafsa, trots att volymen var låg. Det handlade nog bara om att det var just du som hade folk hemma.

Du var stolt över låtarna. Du hade skäl att vara det.

Någonstans på vägen förlorade vi varandra. Du flyttade från Stockholm, men genom din glimrande tvilling höll vi kontakt. Han höll din hand där i huset i Gräfsnäs när du blev så sjuk, han pratade med dig, strök din panna, hjälpte dig till sängen när du mådde som sämst.

Han har berättat att ni kunde sitta framför brasan i timmar helt tysta. Den relationen kunde inte två människor som pratar så mycket och så bra ha haft med några andra än varandra.

Du var döende. Han har det inte heller lätt. Han ringde mig hemifrån dig för några veckor sedan. Han grät.

Ni bar varandra genom natten och smärtan och sorgen.

Det måste ha varit om er Bonnie ”Prince” Billy sjunger i den vackraste sång om manlig vänskap som har skrivits.

Did you know how much I love you?

Is there a hope that somehow you can save me from this darkness?

Sista gången vi träffades var på ett bröllop. Du bar kilt. Det gjorde du även då vi några år tidigare rymde från ett stelt kalas i Djursholm och förklarade för taxichauffören att vi behövde glädje och luft och dans och bad honom trampa gasen i botten.

Vi pratades vid förra sommaren. Din röst var så plågad och tunn, men du klagade inte.

Olle, jag tror inte jag älskar din glimrande tvilling ­lika mycket som du gjorde. Er relation var så djup, innehöll så mycket och pågick så länge: Från tonåren tills döden skilde er åt.

Men även jag älskar Jonas. Och jag lovar dig att jag ska göra mitt bästa för att hjälpa honom.

ARTIKELN HANDLAR OM