”Oacceptabelt om assistansbesparingar går ut över anhöriga”

Skärmdumpar som visar några av de artiklar Aftonbladet skrivit om människor som drabbas av neddragen assistansersättning.
KOLUMNISTER

Att regeringen ser över assistansersättningen är nödvändigt.

Men det är oacceptabelt om besparingar leder till att ansvaret vältras över på anhöriga till funktionsnedsatta personer.

1994 började en fantastisk rättighetslag att gälla, en reform som hjälpte tusentals människor till ett drägligt liv.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, i dagligt tal LSS, stipulerade rätt till personlig assistans med grundläggande behov.

Nu, drygt 20 år senare, är allting så mycket dystrare. Politisk pajkastning, skenande kostnader, kriminella syndikat som skor sig.

Och, inte minst, människor med funktionshinder som blir lidande.

Om dem har Aftonbladets medicinreporter Mary Mårtensson berättat i en serie artiklar de senaste veckorna.

Om tvåårige Olof, född med en svår hjärnskada och i behov av tillsyn hela tiden för att inte dö. Om Beate, 52, som är fånge i sitt hem. Om Justus, 15, vars pappa tillbringar dagarna med honom i skolan och därför inte kan arbeta. Alla har de förlorat sin assistans.

Den som vill närma sig problematiken kring assistansersättningarna behöver hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

En viktig aspekt är alla dem som har blivit av med sin hjälp eller fått antalet timmar kraftigt nerdragna. Det hänger samman med ett par omstridda prejudikat i Högsta förvaltningsdomstolen.

I en av domarna blev det plötsligt svårare för dem som inte har en psykisk funktionsnedsättning men andra behov att få hjälp. I den andra ansågs till exempel sondmatning genom magen inte vara ett exempel på behov av assistans.

Försäkringskassan har gjort tolkningar av dessa domar och kommit fram till ännu strängare bedömningar än domstolen. Är du blind? Ledsen, vi kan inte hjälpa dig med ledsagare.

Den som bedöms behöva mindre än 20 timmars hjälp i veckan får i stället bidrag av kommunen. Studier tyder på att kommunerna är strängare än Försäkringskassan. 

Äldreminister Åsa Regnér har tillsatt en utredning för att undersöka om tolkningen av paragraferna är för snäv. Inte en dag för tidigt, anser troligen Justus, Beate, Olofs föräldrar och många andra.

En annan dimension är att kostnaderna för assistansersättning de senaste tio åren har ökat från 14 till 30 miljarder kronor. Ungefär lika mycket som polisen, åklagarmyndigheten och domstolarna slukar - tillsammans.

Samtidigt har antalet brukare bara ökat från 14 000 till 16 000.  Antalet timmar per person har gått upp kraftigt.

Det finns ett antal orsaker till utvecklingen. Ungefär hälften av de ökade timmarna beror på lagändringar och befolkningsökningar, enligt en analys som Försäkringskassan har gjort.

Sedan har vi kriminella organisationer som skor sig. Det ena assistansbedrägeriet efter det andra har uppdagats. Ta bara de fällande domarna mot 34 personer i en mångmiljonhistoria i Södertälje för något år sedan.

Hur stor fusket är råder det emellertid delade uppfattningar om.

För att göra någonting åt situationen har regeringen dels tillsatt en utredning, dels i sitt senaste regleringsbrev till Försäkringskassan gett order om att få stopp på eskaleringen av assistanstimmarna.

Men tänk om ökningen i stor utsträckning snarare beror på att antalet timmar i början var för litet i förhållande till behovet än på fusk? Den möjligheten tycks inte ha slagit regeringen.

Direkt stötande är att regeringen är sugen på att täppa till möjligheten att få gratis juridisk hjälp av assistansbolagen för att överklaga beslut från Försäkringskassan eller kommuner.

Hur många funktionsnedsatta eller anhöriga har orken att driva denna kamp själva?  Hur många har den kompetens som krävs för att göra det? I vilken utsträckning har denna utsatta grupp råd att själv betala för juridisk hjälp?

Frågorna är många, svaren än så länge få.

Att regeringen tar tag i denna trassliga situation är bra. Och kanske finns det möjligheter att få ner kostnaderna utan att människor som behöver hjälp drabbas.

Men mycket tyder på att besparingar leder till mänskligt lidande. Och att anhöriga tvingas ta ett betydligt större ansvar.

Behovet av gruppboenden och hemtjänst kommer att öka. Färre funktionshindrade kommer att kunna arbeta och betala skatt. Förtidspensioneringarna ökar. Föräldrar till barn som behöver hjälp kommer att sjukskriva sig oftare. 

Frågan är om besparingar ens går att motivera samhällsekonomiskt.

■ ■ ■ Läs alla artiklar i Aftonbladets granskning ”När hjälpen upphör” här.