Med förnuftigare lag hade Lottas mördare dömts till livstid

1 av 3
KOLUMNISTER

Det är inte förvånande att hovrätten sänker straffet för Lotta Rudholms mördare.

Men om riksdagen formulerat lagen förnuftigare hade utgången troligen blivit annorlunda.

Då Solna tingsrätt dömde Martin Jonsson till livstids fängelse förde rätten ett resonemang som jag fann såväl klokt som ovanligt.

Rådman Charlotte Scheutz och nämndemännen kom fram till att som mordparagrafen är skriven så nådde detta osedvanligt brutala mord inte riktigt upp till de krav som har ställts för att lagens strängaste straff ska kunna dömas ut.

Att det ändå blev livstids fängelse berodde på att Martin Jonsson tidigare begått mycket allvarliga våldsbrott, som domstolen ansåg att samhället behöver skydda sig mot. Ett resonemang som byggde på en tolkning av lagens förarbeten.
Nu är tolkningar ingenting annat än just tolkningar och hovrätten har kommit fram till en annan slutsats.

Visserligen håller överinstansen i väsentliga delar med tingsrätten. Gärningen ska bedömas som mord då Martin Jonsson hade ett så kallat likgiltighetsuppsåt.

Det är inte ställt utom rimligt tvivel att han hade för avsikt att döda henne, men han måste ha varit medveten om att det besinningslösa våldet mot kvinnans huvud kunde sluta på värsta tänkbara sätt. Ändå fortsatte han att slå.

Hovrätten delar även tingsrättens slutsats om att det inte finns förmildrande omständigheter. Men juristerna på Riddarholmen anser å andra sidan inte heller att omständigheterna är "synnerligen försvårande", vilket är kravet för livstids fängelse.
Det här kan låta som juridiskt fikonspråk. Är inte mord, det allvarligaste brottet en människa kan begå, alltid hänsynslöst? Är inte brottet i sig tillräckligt allvarligt för att det strängaste straffet automatiskt ska dömas ut?

Nej, det finns gradskillnader även för de mest vedervärdiga brotten. Tre mord är värre än ett. Utdragen tortyr betyder ett oerhört lidande som den som dör omedelbart efter ett skott i bakhuvudet slipper. Nyanser måste finnas i juridiken.

Domstolen fastnar för det längsta tidsbestämda straffet, 18 års fängelse, och skickar en något bitsk passning till Solna:

"Hovrätten anser vidare att det saknas lagstöd och stöd i Högsta domstolens praxis för att på det sätt som tingsrätten har gjort låta en riskbedömning påverka straffmätningen".

Jag tycker att båda domstolarna har resonerat rimligt och överlåter mer än gärna eventuella diskussioner om vad som är rätt och fel till de lagkloka.

Svea hovrätts dom är för övrigt ännu en dyster påminnelse om hur riksdagen tar sig an lagstiftningen.

Syftet med den nya mordparagrafen var att livstid skulle bli normalstraffet för detta brott, men den blev så otydlig att lagrådet, den myndighet som ska granska lagar innan de träder i kraft, höjde ett varningens finger.

Juristerna påpekade att konsekvensen mycket väl kunde bli att det rent av blir svårare att ta till det strängaste straffet, något som politikerna inte lyssnade på.

Högsta domstolen höll senare med lagrådet. Det som står i lagen trumfar lagens intention. Ingenting i rättsläget kunde därför förändras av den nya lagen.

Det var en klok slutsats: att bortse från paragrafers ordalydelse för att gå straffskärpningsivriga politiker till mötes är ingenting som en rättsstat ska ägna sig åt.

Martin Jonsson friges sannolikt efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Han hade suttit åtskilliga fler år om tingsrättens dom stått sig.

Justitieminister Morgan Johansson har tillsatt en utredning som än en gång ska pilla i mordparagrafen.

Måhända lyckas politikerna denna gång åstadkomma den förändring de eftersträvar.

ARTIKELN HANDLAR OM