Höj straffen för sexualbrott mot barn

KOLUMNISTER

Den svenska lagstiftningen om sexualbrott mot barn behöver ses över.

Men det absolut viktigaste är att ge polisen större resurser att bekämpa nätpedofilerna.

I Aftonbladets och Svenska Dagbladets gemensamma granskning ”Användarna” har 72 män runt om i Sverige som laddat ner sexuella övergrepp mot barn från nätet identifierats.

Att de endast utgör en bråkdel av brottslingar av detta slag finns ingen anledning att tvivla på, polisen vet att cirka 15 000 personer under förra året hämtat hem övergreppsmaterial med barn som offer.

Detta är alltså de fall polisen känner till. Brottslingarna som slarvar och lämnar spår efter sig. Om dem som har begripit att skydda sin kriminalitet med krypterad kommunikation vet utredarna inte mycket.

Mörkertalet är av allt att döma betydande och få blir lagförda. Detta på en växande och lönsam marknad.

Problemet handlar i någon mån om hur lagstiftningen ser ut. Då innehav av dokumenterade sexuella övergrepp mot barn kriminaliserades år 1999 placerades brottet i brottsbalkens kapitel om brott mot den allmänna ordningen.

Där trängs filmer i vilka sexåringar våldtas med störande av gudstjänst, missbruk av larmanordning och dobbleri.

Och då det inte finns något fysiskt brottsoffer tenderar anmälningarna om ett brott som stundom ger böter att hamna långt ner i polisens utredningshögar.

Flera jurister har påpekat att den här sortens kriminalitet borde flyttas till sexualbrotten. De kan ha rätt. En sådan förändring skulle skicka en tydlig signal till såväl brottslingar som till rättsvårdande myndigheter: här finns en människa som har utsatts för ett övergrepp.

Men att flytta ett brott från ett kapitel till ett annat i lagen löser inte särskilt många problem. Jag tror att det är viktigare att höja straffen, inte minst i den lägre delen av skalan. En sådan förändring behövs för att bättre spegla allvaret i brottsligheten.

Men framför allt behöver utredarna av dokumenterade sexuella övergrepp mot barn bli fler. Betydligt fler.

Lagstiftningen är dessvärre bristfällig även när det kommer till andra slags sexualbrott mot barn än de som skildras i artikelserien.

Ta till exempel en lag som tillkom 2009 i syfte att stärka barns skydd, kontakt med barn i sexuellt syfte. I dagligt tal groominglagen.

Bestämmelsen omfattar den som i sexuellt syfte kontaktar barn under 15 år och sedan vidtar någon åtgärd för att detta möte ska komma till stånd. Till exempel för över pengar så att barnet kan köpa en tågbiljett.

För några år sedan fick Brottsförebyggande rådet i uppdrag att utvärdera lagen. Resultatet var deprimerande. Mellan den 1 juli 2009 och 31 december 2012 gjordes 617 anmälningar om groomingbrott, men endast fem fall ledde till åtal.

Lagen var helt enkelt för tandlöst utformad för att vara ett vettigt verktyg för åklagarna. Paragrafen har sedan dess skärpts, men det är för tidigt att säga om förändringen har gett resultat.

Glädjande i sammanhanget är att sexualbrottkommittén i höstas föreslog att det ska klargöras i lagtexten att sexualbrott som sker på distans, exempelvis på nätet, ska kunna rubriceras på samma sätt som när personerna befinner sig på samma fysiska plats.

Det kommer att leda till ett ökat skydd för barn och ungdomar och att nätpedofiler i vissa fall straffas hårdare.

Lagstiftaren tog tid på sig att begripa att olika slags sexbrott mot barn har ökat mycket kraftigt i kölvattnet av nätets framväxt. Men de senaste åren har förbättringar skett. Mer behöver dock göras.

ARTIKELN HANDLAR OM