Rasism är inte en ryggmärgsreflex

KOLUMNISTER

Varje ort har sin urberättelse.

Som Gnosjö och Kumla. Ingen behöver nämna andan eller anstalten. Vi förstår ändå. Tror vi.

Det är först när det drabbar ens eget hem som det kryper under skinnet. Min kompis från Sjöbo har slutat berätta varifrån han kommer. För att slippa frågorna, anklagelserna och stigmat.

På senare år har det färgat min hemstad, Sölvesborg. Förut kom reportrarna bara när det var Sweden Rock, eller om Mjällby AIF kvalade till Allsvenskan. Numera är de här för att skildra kommunen där Jimmie Åkesson växte upp.

Och jag tror att sölvesborgarna, oavsett åsikt om SD-ledaren, kan vittna om samma sak. Så fort vi nämner vår härkomst förknippas vi med rasism.

”Det var väl inte lätt att växa upp där?”

Orden ekar.

Förra veckan kom reportrarna igen. Hotell Hanöhus hade skrivit ett hyresavtal med Bert Karlsson (ja, den Bert Karlsson). I sin tur hade han hyrt ut lokalerna till Migrations­verket.

Med bara några dagars varsel skulle – nöjespalatset – tillika fotbollsnomaden och festprissen Frank Worthingtons favoritklubb – förvandlas till asylboende för 200 flyktingar. I Hällevik, en by med 800 invånare.

Förhandlingarna hade förts i det tysta, inte ens kommunfullmäktige hade informerats. Invånarna kände sig förda bakom ljuset.

Kritiken kom direkt: Varför ska vi ta emot flyktingar, borde de inte bussas till Östermalm? Jag är inte rasist, men.

De som läste om reaktionerna fick säkert vatten på sin kvarn.

Men sölvesborgarna tog ansvaret i egna händer. Så som folk på landsorten alltid gör. De har vant sig vid att skolor, busslinjer och bibliotek läggs ner. De reder sig själva.

De kritiserade förfarandet, men såg vad de måste göra. 200 asylsökande är inget politiskt slagträ. Det är människor, som flytt från krig och svält.

Dagen före midsommar startade min barndomsgranne Fredrik en insamling. Den höll öppet några timmar över helgen. Så sent som i tisdags kom flyktingarna. De möttes av en lastbil full med kläder, leksaker och hygienartiklar.

På 15 timmar hade sölvesborgarna samlat ihop 2,5 ton förnödenheter. Ett mentorskapsprogram hade sjösatts, föreningar hade erbjudit aktiviteter och folk hörde av sig för att fråga vad just de kunde bidra med.

Om ingen gör motstånd reproduceras urberättelsen av sig själv. Som den om rasistnästet Sölvesborg.

Nu skriver jag om berättelsen. För det är inte bara en dikt om min hemstad, det är berättelsen om Sverige.

Vi har många sätt att reagera. Men rasism är ingen ryggmärgsreflex. Det är en föreställning. Och det är just därför ondskan och hatet aldrig kommer att segra.

Det enda som är djupt rotat i oss är medmänskligheten.

Tack, Sölvesborg, för påminnelsen.

Åkestam

Bokförlaget Volantes ­sommarutgivning imponerar. Reklamforskaren och superbloggaren Nina Åkestams ”Meningen med hela skiten” är en viktig skildring av en ­generations strävan, längtan och väg mot väggen. Och vad livet egentligen handlar om.

Piketty

Med ”Kapitalet i det 21:a århundradet” har frans­mannen Thomas Piketty blivit rockstjärna i ekonomvärlden. Men: det är en tegelsten, som inte finns på svenska förrän nästa år. Redan nu släpps en fin svensk ­sammanfattning av boken, skriven av ekonomen Jesper Roine.

ARTIKELN HANDLAR OM