Vi pratar inte om sorgen och smärtan

"Nu när fasaden har fallit förstår jag att Anna Anka inte har haft det särskilt lätt", skriver Patrik Lundberg apropå det här med att dölja sin smärta.
KOLUMNISTER

30-årsfest i Sölvesborg. Groggarna är nästan genomskinliga.

Jag återvänder ofta, men har inte bott här på snart tio år. Nu får jag höra vilka som fått barn och vilka som skiljt sig. Samt ett pikant rykte om att några rikskända sverigedemokrater nyligen hade en maskeradfest där alla klädde ut sig till Teletubbies.

Alla säger sig ha det gott. Det knallar och går.

Mina vänner nämner inget om det jag hört via djungeltelegrafen. Depressionerna, ångesten, sjukdomarna.

Inte ens i järngroggarna finns det någon sanning.

Kanske hör det inte hemma på en fest. Kanske hör det inte hemma någonstans. Garanterat inte på Facebook eller Instagram.

På ytan har jag mitt mest framgångsrika år hittills. Om det talar jag gärna.

Men jag berättar inte om sorgerna. Ett krossat hjärta och en familje­tragedi. Månader av jobb, 16 timmar om dygnet. Två allvarliga skador, timmar på lasarettet och en sjukskrivning som fortfarande puttrar på deltid.

I stället pratar vi om glory days. Tiden efter studenten, då alla var i sitt esse.

Eller var vi ens det? Till­sammans minns vi festerna som aldrig tog slut. Vid närmare eftertanke minns jag snarare hur flera av oss drogs med självmordstankar, dödsfall i familjen, ätstörningar och alkohol­­problem.

Vi pratade inte om det då. Vi pratar inte om det nu.

Av en slump läser jag en intervju med Anna Anka, hollywoodfrun som för fem år sedan tog Sverige med storm. Hon som sa att en fru bör ställa upp och suga av sin make varje morgon om han så vill det.

Nu firar hon sommar i sina hemtrakter i Skåne. Hon har skilt sig, men allt verkar vara toppen. För ett tag sedan besökte hon köp­centret Emporia i Malmö.

”Folk hade inte glömt mig, flera sprang efter mig, de ville ta bilder, jag som trodde att jag skulle kunna vara anonym”, säger hon till Kvällsposten.

Glamour som i fornstora dagar.

Så hittar jag hennes blogg. Den som skapade löpsedlar förr i tiden, men som ingen längre läser.

Anna Anka slutade uppdatera för ett år sedan. I juni började hon skriva igen. Hennes tolvåriga dotter har valt bort henne ur sitt liv, vill inte träffa henne igen.

Varje vecka uppdaterar hon om saknaden. Öppna brev till sin dotter. Barndomsminnen. Foton där alla ler.

”I am sorry that giving you all I had was so little”, skriver hon.

Nu när fasaden har fallit förstår jag att Anna Anka inte har haft det särskilt lätt. Få, om ens någon, har det.

Först på senare år förstod jag att jag inte var den enda av mina vänner som hade problem. Eller den enda som fortfarande har det.

Att bada i andras sorg hjälper ingen.

Men det finns en tröst i att veta att man inte är ensam.

Fasad 1

Per-Albin Hansson.

”Vår beredskap är god”, sa statsminister Per-Albin Hansson i en krigskalkon från 1939. Det är inte svårt att tänka på veckans brand­katastrof. ”Vi mörkar våra brister och hoppas att inget händer”, verkar även vara den nuvarande regeringens devis. Och nu är det kört.

Fasad 2

All bred populärkultur handlar egentligen om fasader. Allt från ”Desperate Housewifes” via ”Twin Peaks” till Camilla Läckbergs deckare. Förr eller senare avslöjas hemligheterna. Ändå lär vi oss aldrig.

ARTIKELN HANDLAR OM