Min chans är att vara den som nobbar först

Foto: Foto: SVT
Dansbandskillen Roland i ”Torsk på Tallinn”.
KOLUMNISTER

Vi separerar i början av juli.

Tre veckor senare hjälper min ex-sambo mig att installera dejtingappen Tinder. Förnedringen.

Det här är en liten krönika om ensamhet. Men också om hjärnspöken. Som min nidbild av nätdejting. Att ­alla är som dansbandskillen Roland i ”Torsk på Tallinn”.

Han som lagar lyxmiddagar åt sig själv, har bil och jobb och sängöverkast. Han som åker till Tallinn för att hitta kärleken.

Det är ändå 2015, tänker jag. Stigmat är borta. Och det är sommar: silly season. Transfermarknad för alla singlar.

Tinder har hundratusentals användare i Sverige. Varje söndag vaknar säkert en uppsjö av kvinnor som ångrar att de dejtade ännu en loser. Med lite tur kan jag bli ett av de misstagen!

Bara jag vågar trotsa min rädsla för att bli avvisad. Tindra fastän hjärtat brister.

Min ex-sambo visar mig män som hon har sett där. Av någon anledning sitter orimligt många i djungeln och klappar på en tiger. ­Andra poserar med gäddor.

”Du drar den du gillar åt höger och den du ogillar åt vänster”, säger hon.

Alla är så klart helt normala. Inga kvinnliga versioner av Hagamannen dyker upp.

Tre kategorier kan skönjas. 1. Fitnessbrudar som lyfter skrot. 2. Revisorer med midsommarkrans. 3. Feminazguls med F!-logga i bakgrunden.

De har bara en sak gemensam: De lär inte gilla mig. Min profilbild är fem plus, men också tio kilo gammal. Jag är proffs på att skriva, men min dialekt är som ­Jimmie Åkesson efter två ­liter Minttu.

Den som träffar mig beställer en fjortonrätters på Noma, men får in en Billys panpizza.

Min enda chans att inte bli nobbad är att vara den som nobbar först. Jag blir maktgalen. Alla åker åt vänster.

Adrenalinet pumpar. Det här är värre än sperma­bussen till Tallinn.

Filmen slutar för övrigt med att en random fest­prisse skinkar på Rolands hjärtas låga. Själv blir jag ­påskinkad av verkligheten. Varken ­tigrar eller midsommar­kransar förvandlar mig till en koreansk Ryan ­Gosling.

Stänger ner appen och ­semilovar att inte öppna den igen. Lagar ensam­tacos och tänder tre ­stearinljus.

Tittar på min senast spelade låt: ”Eloise” av Arvingarna.

Insikten: Det finns ­bara en Roland på Tinder.

Det är jag.

ARTIKELN HANDLAR OM