SD vill styra landet utifrån tanken om en svensk identitet

Foto: Anna Tärnhuvud
Jimmie Åkesson.
KOLUMNISTER

Låt oss prata om identitetspolitik.

Vi kan prata om den gren som alla redan pratar om: vänsterrörelsens tolkning, som visserligen får utrymme på kultursidorna.

Men det realpolitiska inflytandet är noll. Om vi inte räknar Feministiskt initiativ, som på sin höjd får in några enstaka debattartiklar om hbtq-rättigheter.

Eller så pratar vi om partiet som vill omstöpa samhället i grund­en. Ett parti som är riksdagens tredje största, med opinionssiffror närmare 20 procent.

Nästan ingen rör vid Sverigedemokraternas kärna: identitets­politiken. Användandet av termen har exploderat. Aldrig förr har ordet googlats så mycket som nu.

Nationalencyklopedin har ingen definition. På Wikipedia går följ­ande att läsa: ”Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper”.

På senare år har termen avfärdats som ett paketbegrepp för grupper i samhället som tror att deras särintressen ska få styra politik­en.

S-ministern Aida Hadzialic gick nyligen till storms mot identitetspolitiken (läs: Feministiskt initiativ), utmålade den som ”djupt ­problematisk”.

Här rasar en minister mot ett parti som aldrig har suttit i riks­dagen och som attraherar tre hundradelar av befolkningen.

Kanske såg hon inte skogen för alla träden.

Identitetspolitiken är SD:s ryggmärg. Partiet vill styra landet utifrån idén om en gemensam svensk identitet.

Är detta ytterligare ett försök att smutskasta SD? Nej. Det är partiets egna ord.

Fråga valfri sverigedemokrat. Du kommer att få samma svar.

Senast: Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen. Efteråt säger han till TT att splittringen i Sverige handlar om ”huruvida du sköter dig eller inte och om du vill vara en del av det svenska samhället”.

Precis som han alltid har sagt. Precis som partiet alltid har tyckt.

SD har återigen avslöjat det mest avvikande - och mest väsentliga - i sin politik utan att någon har nappat. Som vanligt utan att få följdfrågor.

När SD bildades, 1988, var det övergripande politiska målet att slå vakt om den nationella identiteten. Det är det fortfarande.

I partiets principprogram är identiteten central, den nämns på alla punkt­er. För att bli medlem av den svenska nationen måste du antingen födas in i den, eller aktivt välja att uppgå i den.

Den tanken är det säkert många som köper. Men som med all identitets­politik har SD:s tolkning också en hake.

Även infödda svenskar kan kastas ut ur gemenskapen. Partiet menar att: ”… man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

Det finns ett annat ord för det:

Åsiktsdiktatur.

Eko-politik?

SD:s principprogram innehåller mer än en överraskning. Kring frågor om omsorg om djur och natur går följande att läsa: ”Slutmålet för vår miljöpolitik är ett ekologiskt hållbart samhälle.”

Det står i kontrast mot fler­talet uttalanden och motion­er för att stoppa ekomaten från kommunala verksam­heter. Eller som en SD-ledamot i riksdagen sa under förra mandatperiod­en: ”Bilden av ekologisk livsmedelsproduktion är väldigt romantiserad.”

ARTIKELN HANDLAR OM