”Är arbetarklassens drömmar de skrattar åt”

Foto: Colourbox
KOLUMNISTER

Zlatan Ibrahimovic hade en dröm.

I begynnelsen intervjuades han i filmen ”Blådårar 2”. När fattigbarnet från Rosengård blev proffs skulle han köpa en bil. En lila Lamborghini.

”Så ska det stå på registreringsskylten: TOYS. Leksak på engelska”, sa den sardinsmale 19-åringen och tindrade med ögonen.

Jag tänker på den där intervjun varje gång Svenska Dagbladet publicerar ett nytt epos ur artikelserien Min helg. Formatet tar inga fångar: välbeställda stockholmare berättar hur de helst tillbringar sitt veckoslut. De badar i bubbelkopp. De inmundigar cava. De springer jorden runt i skogen och bjuder hem sina själsfränder på räkor.

Senast, en företagare som inleder helgen med att fira ”säljavdelningens strålande resultat” med champagne. Fortsätter med rysk kaviar, för att på lördagen bikinisteka hemma på solbryggan. Växlar upp till lyxmiddag i innerstan.

Söndagen tillbringas med inredningsprojekt och saftkok tills klockorna stannar.

Hur ska man ens förhålla sig? Jag menar, en evighetsserie med rubriker som hämtade ur teppanyakigalaxen.

”Yogapassen är som terapi.”

”Barnen målar som amerikanska expressionister.”

”Vi promenerar genom medinans myller.”

Jag vet hur medelklassen gör. Mina nya vänner länkar till Min helg och ondgör sig över artikelserien, hånar skribenterna som sinnebilden av allt de föraktar.

Nog är det en folksport att spotta på de rika. De är ju lovligt byte. Skulle de mot förmodan ta åt sig kan de tröstäta sin löjrom.

Samtidigt: Mina gamla vänner från arbetarklassen i Sölvesborg länkar väldigt sällan till Min helg. Och när de gör det hörs inga hånskratt. Tvärtom ser de lyxlirarna som förebilder.

Jag var likadan. När min mamma satt vid köksbordet och grät över räkningarna låg jag på mitt rum och drömde om rikedom.

Jag kom att göra en klassresa, i alla fall ett snäpp. Till medelklassen. Där insåg jag snart att mina drömmar var fula. Man skulle inte sukta efter en bubbelpool eller en Lamborghini. Helst skulle man inte sukta alls. Om det inte var efter bildning eller något annat som inte går att köpa. Allt annat var skitdrömmar.

Men det är lätt att inte prata om pengar för den som redan har dem.

Och det är arbetarklassens drömmar de skrattar åt.

ARTIKELN HANDLAR OM