Åsiktskorridoren har blivit som autobahn

Foto: Henrik Montgomery / TT
Nej, det är inte rasistiskt att sjunga ”Du gamla, du fria” på skolavslutningen, skriver Patrik Lundberg.
Aftonbladets kolumnist Patrik Lundberg.
KOLUMNISTER

Rimligheten har inte lämnat walk over, men det ser nästan ut så.

Sommaren, året, årtiondet: polarisering.

Det är ingen nyhet, absolut inte. Det är heller inget försök att skina genom att säga att alla har fel förutom jag. Tvärtom.

Sanningen är att jag vacklar precis som de flesta jag känner och pratar med. Vårdvikarier, liberaler, ­fotbollsflator, smygsossar, korvgubbar, alla. Problemet är att vi har tystats.

Åsikterna vi drar oss för att yttra? Det handlar inte om arbetsläger och kannibalism, direkt. Det handlar om självklarheter som uppenbarligen inte är självklara.

Nej, det är inte rasistiskt att sjunga ”Du gamla, du fria” på skolavslutningen. Däremot finns det mängder av människor som dagligen drabbas av rasism.

Ja, sexuella trakasserier är ett mansproblem. Men det är också så att män från vissa kulturer har en helt annan kvinnosyn än vad vi generellt har i Sverige.

Nej, vi har inte kapacitet att ta emot alla som söker asyl. Men vi bör hjälpa så många krigsflyktingar vi faktiskt kan.

Ja, vinster i välfärden gynnar en del hästhandlare. Där­emot finns det flera friskolor och privata vårdcentraler som fungerar alldeles utmärkt.

Kanske hjälper sänkta ­ingångslöner nyanlända in på arbetsmarknaden. Kanske riskerar det att sänka ­lönerna även för inrikes ­födda.

Kanske löser vi inga problem genom att ge pengar till tiggare. Kanske behöver tiggeri ändå inte förbjudas.

Kanske, eller mer troligen, är det helt åt helskotta att så många har tappat halva hjärnan.

Åsiktskorridoren – de åsikter som är allmänt accepterade – har inte försvunnit. Den har delats itu, blivit som autobahn. Plattan i mattan på båda sidorna, och i refugen i mitten kommer du ingenvart.

Tycker du inte exakt som den ena eller den andra ­sidan knuffas du in i frysboxen. Jag är säker på att merparten av alla svenskar känner så. För de vacklar, precis som jag.

Vi vill tro att världen inte är svartvit. Vi hörs inte alltid, eftersom vi har mage att tänka efter innan vi bildar oss en uppfattning. Vi fastnar i åsiktsrefugen, i takt med att rimligheten för­tvinar.

Och i ett sådant sam­hälle blir vi varken gamla eller fria.

ARTIKELN HANDLAR OM