De stjäl vår tid - gång på gång

KOLUMNISTER

Vi säger klockan åtta, men jag vet hur det blir.

Antingen ett meddelande strax efter ­utsatt tid, en vit lögn. ”Fem minuter sen”, vilket betyder minst en kvart.

Eller väljer jag att fråga, varpå svaret kommer sekunden efter. ”På väg ut genom dörren”, eller ”beställ du, kommer strax”.

Alldeles oavsett tvingas jag vänta, ensam på restaurangen, dricka Fanta med sugrör och stirra ut i tomma intet. Som en annan Peter Mangs.

Är det på dagtid väntar jag ensam i parken med misstänkt pedofilaura, eller ­åtminstone fluktarpotential.

Fast min upplevelse betyder egentligen ingenting. Inte för de som alltid kommer för sent. Senkommarna - alla känner någon - är ett mysterium.

De stjäl vår tid, gång på gång. En kvart förstör inte ens liv, men att hålla en tid är att hålla ett löfte. De har inte ens mage att höra av sig innan, trots att de vet att de inte kommer att hinna. Och det finns nästan inget som ­sammanbinder dem. ­Varken kön, klass, ålder eller ­yrke.

Så varför ­kommer vissa människor konsekvent för sent? Jag frågar psykologen och författaren ­Jenny ­Jägerfeld.

- Jag tror att det för en del har att göra med att de inte värderar ­andras tid lika mycket som sin egen, säger hon.

Jenny Jägerfeld menar att somliga har problem med exekutiva funktioner som att beräkna tid. Men de ­utgör knappast en majoritet.

- För en del kan det kännas som en utsatthet att vänta, att man ”blottar sig” när man själv är i tid och väntar på andra, säger hon och ­fortsätter:

- Eller så gillar man när andra väntar på en, att det finns en bekräftelse i det.

Jag kan således skönja två typer.

1. Ångestvraket: Den som inte vill riskera att dyka upp först, och därmed få vänta.

2. Rockstjärnan: Den som tror sig betyda mer än sin omgivning, som tycker om att låta andra vänta.

Givetvis är tidsoptimism en faktor. Samtidigt brukar jag fråga senkommarna om de har för vana att komma sent till jobbet, eller till ­läkarbesök. Nej, det har de inte.

Mellan raderna ­säger de att de ­enbart kommer i tid till saker som verkligen spelar roll för dem.

Kvar finns då bara en ­faktor: brist på ­respekt.

Så nu får det vara nog. Nästa gång går jag.

ARTIKELN HANDLAR OM