Var går gränsen i vår kamp mot övergrepp?

Foto: KNCA-AFP
KOLUMNISTER

Gränsen är som gränser är. Taggtråd och skog, några papperslösa svalor. Det går turistbussar hit, till den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea. Just i dag befolkas bussen främst av kanadens­are, sölvesborgare och taiwaneser. Vi hoppar av, går till utkiksplatsen och fotograferar varandra med diktaturen som fond. Bortom horisont­en står kärnvapen riktade mot oss.

Nordkoreas ledare, Kim Jong-Un, har trappat upp krigföringen. Två kärnvapentester bara i år. Fler tester planeras. Sydkoreas president, Park Guen-Hye, har i sin tur uppmanat nordkoreaner till massflykt söderut. Regimen svarade nyligen med att, på Trump-manér, kalla henne för ”oblyg och oförskämd slyna”.

Men vad är sant i den här konflikten? Stämmer det att isen på en sjö bröts itu och att björnar grät när den forne ledaren, Kim Jong-Il, gick bort? Stämmer det att regimkritiker blir till hundmat? Få västerlänningar verkar bry sig om det. Så länge stolligheter kablas ut någon gång i veckan verkar alla glada. Människornas lidande är sekundärt. Genom åren har jag intervjuat sydkoreanska publicister om nyheterna från grann­landet. Ett återkommande mantra: ”Varje story kan vara fel­aktig”. Inte bara de berättelser som är uppenbar propaganda, utan även säkerhetspolitiska avslöjanden. Nordkoreansk viralgranskning är inget som existerar. Lägg därtill att Sydkorea – där nästan alla nyheter produceras – har intresse av att smutskasta sin ärkefiende.

Det går i alla fall att konstatera att nordkoreanerna svälter. Naturkatastrofer som jordbävningar och torka har inte kunnat mörkas. Kim Jong-Un, däremot, ser knappast ut att gå hungrig. Hans skräckvälde kommer i framtiden att refereras

till som ett av historiens värsta övergrepp. Lusten klumpar sig således i hals­en när vi står där längs gränsen och tar selfies.

Så varför går världen inte samman och sänker regim­en? Det hade knappast tagit mer än några veckor, då Kina och Ryssland inte längre är beredda att försvara Nordkorea. Kärnvapenhotet är en anledning, men antagligen inte den största. För gränsen är som gränser är. Och president Park kanske ber om mer än vad hon egentligen önskar. Frågan är befogad: Vem vill ta emot 25 miljoner nordkoreanska flyktingar?

ARTIKELN HANDLAR OM