Jag har en enkel önskan: Gör Sverige lagom igen

Delmon Haffo kallade socialförsäkringsministern ”hora” i direktsändning.
KOLUMNISTER

Hjärtat mitt brister varje dag, nu för tiden.

Inte för att det inte alltid har gjort det, men ändå: Sverige går inte att känna igen.

Det är bara att logga in och öppna ögonen. Oviljan att resonera, viljan att missförstå med flit. Hatet som följer.

Varför måste vi såra varandra?

Min senaste vecka har varit som alla andra. Jag skriver en kolumn och möter tryckvågen. Just den här gången är jag en journalistböghora som ska hängas på torget. Skåpmat.

Hatet får mig knappt att nicka till längre. Varken när jag själv möter det eller när jag ser andra drabbas. Det har blivit ett normal­tillstånd.

Då började jag ändå skriva den här texten dagen innan en politisk tjänsteman spelade in en video där han kallade en kvinnlig minister för hora.

Någon kallade video­incidenten för en vändpunkt. Är det nu vi tar varandra i händerna och sjunger ”We shall overcome”? Antagligen inte.

Till exempel: Den här veckan­ gjorde en medie­kändis avkall. Hon bad om förlåtelse för ett fyra år gammalt uttalande som hon djupt ångrar. Några köpte ursäkten, men kommentarsfälten kokade av vrede.

Budskapet var enkelt: Har du en gång gjort bort dig förtjänar du att avskys för evigt.

I en sådan miljö är det ingen idé att bättra sig. Tar din motståndare ett steg närmare stupet måste du också göra det. Lämmeltågspolitik och ”men ni då”-retorik, precis som i sand­lådan och bland vuxna på Facebook.

Ingen ser sitt eget ansvar för ozonhålen i samtals­klimatet. Vissa bär så klart mer skuld än andra, men kålsuparteorierna är lika destruktiva som hatet i sig.

Svenskheten vi brukade ironisera över, den har fördrivits. Måttfullheten, blygsamheten, viljan att medla och försonas. Jantelagens faktiska fördelar; att vi inte trampar på varandra i det här landet.

Går det ens att skriva så här? Kanske anklagas jag för att drömma om en bullerby som aldrig har funnits.

Kanske är jag en journalistböghora även nästa vecka, eftersom det är mediernas fel att vi har det så här.

Hjärtat mitt brister, och jag vänder andra kinden till.

Jag gör det med en enkel önskan, i hopp om en nystart. Inte för att vi någonsin haft det så, men ändå: Gör Sverige lagom igen.