Jag ska lura kroppen – trots att det inte går

KOLUMNISTER
Foto: Anders Wiklund/SCANPIX

Alltings slut började redan på senvåren.

Jag skulle käka lunch och hamnade bredvid akademiledamoten Horace Engdahl.

Tystnad. Därefter ­obekväm tystnad.

Så drog jag fram snusdosan och frågade om han ville ha en buse, varpå han tackade nej, varpå mina tvångstankar blev till ord: Jag berättade att jag ville dra ner lite på tobaken och därför ­köpte en svagare sort, men att resultatet i stället blev att jag kastade in två portioner per gång.

Horace funderade en ­mikrosekund. Sedan talade han till mig med sin myndigaste stämma. Skänkte mig en aforism, nästan.

”Patrik. Man kan inte lura kroppen.”

Jag tog beslutet redan då. Resten av 2016 förvandlades till en nedräkning; mitt livs längsta förhållande passerade revy.

Högstadiet, jakten på ­status. Drömmarna om baksnus. Drömmarna som dog när jag lärt mig snusa portion, men att det snart blev klart att bara stjärtgossar körde en instegsperiod med påse.

Gymnasiet, jakten på revan­sch. Portionssnus ­hade normaliserats, men inte min mammas syn på ­tobak och definitivt inte min lillasysters benägenhet att gola.

18-årsdagen. Såg ut som en fjortis och fick knappt hyra skräckfilm. Hade gett upp snusandet, men ville göra något av min myndighet. Spatserade till kiosken med id-kortet i bakfickan, bad om en dosa. Leggad blev jag ­inte, men beroende blev jag.

Sedan har längtan fått mig att springa genom ­natten, i snöstorm och i hagel. Sedan har rädslan fått mig att vilja lägga en livstid av personröster på den moderata europaparlamentarikern Christofer Fjellner, som ensam har stått upp för svenskens rätt att ­inmundiga sin rackare.

Sedan har faktaresistensen fått mig att varva internet efter forskningsrapporter som bekräftar att en dosa om dagen inte alls skadar ens hälsa, snarare tvärtom!

Snuset har rest med mig till ett tjugotal länder, till ett tusental fester, genom glädje och sorg. Det har ­varit min bästis och bundis, som aldrig har svikit eller snackat skit eller spelat spel.

Ändå har jag bestämt mig för att lura kroppen, trots att det inte går.

Nu blir resten av livet en Golgatavandring.

Hej då snuset, jag ­älskar dig.

ARTIKELN HANDLAR OM