Det är omöjligt att försvara sig mot de här anklagelserna

KOLUMNISTER

Dokumenten från Guantánamo är fulla med intressanta iakttagelser, till exempel hur många av de gripna som bär klockor av märket Casio, modell F-91W.

23 personer hade den klockan.

Frågan är vilken slutsats man ska dra.

I en handledning för förhörspersonal på Guantánamo står det att klockan kan vara ett tecken på att bäraren ha genomgått al-Qaidas utbildning för bombtillverkning. Klockan tillhör, enligt handledningen, standardutrustningen för al-Qaida. Den kan användas som tidsutlösare.

Den typen av uppgifter använder sig alla poliskårer och underrättelsetjänster av. Problemet med Guantánamo är att tecken, vaga uppgifter, misstankar och bedömningar upphöjs till ett slags bevis. Jag skriver ”ett slags”, för uppgifterna används mot fången, som blir kvar i åratal, men de förs aldrig upp i en domstol där fången kan försvara sig.

Dokumenten som beskriver fångarna är gytter av bedömningar och misstankar. Svensken Mehdi Ghezalis akt är typisk. Där står:

”Det bedöms att denna intern är en möjlig medlem i al-Qaida...”

Ordet ”bedöms” tror jag är det som förekommer ymnigast av alla. Det finns i 614 dokument. New York Times noterar att ordet ”möjligen” (possibly) förekommer 387 gånger.

Egyptiern Allah Muhammed Salim greps i Pakistan i april 2002. Han är en skriftlärd som memorerat Koranen – det tog sex år – och som amerikanerna anser vara ”associerad”, förbunden, med terrorister i Egypten. Inga belägg för detta finns i dokumentet.

Där står att fången ”medger” att han är ”jihadist”. Men det han medger är att han 1989 for till Pakistan för att bistå de afghaner som bekämpade den dåvarande sovjetiska ockupationsmakten.

De motståndskämparna hade även stöd av USA, men under de nya omständigheterna blir även motstånd mot Sovjetunionen ett belägg för att fången är farlig.

Allah Salim är dock en ovanlig jihadist. Han har så dålig syn och hörsel att han aldrig fick komma ut i fält och slåss mot ryssarna. I det amerikanska dokumentet blir även handikappet ett skäl till misstanke:

”Fångens dåliga syn och hörsel och andra medicinska problem stämmer troligen, men detta kan utgöra en perfekt täckmantel såsom

varande icke användbar för stridande förband och därmed bli underskattad av anti-terrorstyrkor.”

Mot sådana påståenden går det inte att försvara sig.

Hur skulle du och jag agera om vi greps, flögs till en ö i Karibien och sattes i en bur i åratal? Kanske skulle vi bli passiva och deprimerade. Kanske skulle vi bli rasande och hatiska. Få av oss skulle förbli artiga, förekommande och tycka att den som gripit oss representerar sann demokrati och rättvisa.

Men om du blir arg och gör motstånd är detta något som räknas mot dig. Du får ännu svårare att slippa ut ur buren. Ur Allah Salims akt:

”Fångens allmänna uppträdande har varit omedgörligt och aggressivt...”

Därpå följer, en mening efter bedömningen att Salims syn- och hörselfel kan vara en täckmantel, att fångens attityd är ett bevis i sig:

”Det ligger också i JTF–GTMO:s bedömning, genom att undersöka fångens attityd till att bedriva jihad, att han har utfört fientliga handlingar mot amerikanska och allierade styrkor genom att stödja terroristorganisationer i en administrativ roll.”

Den icke seende och icke hörande Allah Salim klassificeras som högriskfånge. Men han åtalas aldrig.

Han hålls på Guantánamo i fyra år, sju månader och femton dagar. Sedan skickas han ut – till Albanien.

Så blir det ut när rättsskipningen ersätts av gissningar och där fångens attityd används som bevis.

Bara sju av 779 fångar på Guantánamo har dömts för brott.

ARTIKELN HANDLAR OM