”Han var en buffel”

Aftonbladets Peter Kadhammar om sitt möte med Ratko Mladic

Foto: Foto: TORBJÖRN ANDERSSON
TRÄFFADES 1993 Peter Kadhammar fick en intervju med Ratko Mladic i Han Pijesak.
KOLUMNISTER

Ratko Mladic var charmerande och bullrande.

Han visade också plötslig brutalitet, ilska och oförsonlighet.

Han var en buffel.

Framför allt var han en härförare på höjden av sin makt, en man som under några år i början av 1990-talet var mäktigare än alla andra ledare i det sönderfallande Jugoslavien, ja, han var mäktigare än FN, Nato, USA och EU, som då fortfarande hette EG.

Fotografen Torbjörn Andersson och jag mötte Mladic i den lilla staden Han Pijesak i de bosniska bergen över Sarajevo. Det var i juni 1993. Han var en av de mest självsäkra, eller jag borde skriva stöddiga, människor jag träffat.

Det blodiga inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina rasade. Serber mot muslimer och kroater. Kroater och muslimer mot varandra.

Mladic var den överlägsne segerherren. Kanske var han en skicklig fältherre, jag vet inte. Kanske räckte det med all den förstklassiga militära utrustning som han förfogade över medan de muslimska och kroatiska styrkorna var hoprafsade och uselt beväpnade.

Vi väntade på Mladic i ett övergivet turisthotell. När han anlände, omgiven av adjutanter och livvakter, var han avvaktande, och jag tyckte att det fanns ett stråk av förakt när han svarade på mina frågor. Han var kort och bred, mycket brun, och hans ljusgröna ögon var som två små lampor i ansiktet. Rösten var ljus och ganska entonig.

Efter en stund slappnade han av.

Han liknade sig vid en schackspelare:

– Jag ställer kroaterna och muslimerna i en mattposition. Jag bestämmer spelet. De ställer pjäserna där jag vill.

Sedan liknade han sig vid en boxare:

– Jag är krigföringens Cassius Clay. Jag kan knocka vem som helst, men jag är skonsam.

Vi satt i ena hörnet av ett långbord i en stor matsal. Soldaterna runt Mladic skrattade åt alla hans skämt. Han hade en utstrålning av makt som nästan gick att ta på. När jag talade med honom var det som om jag drogs närmare honom, han var ett gravitationscentrum. Han kunde göra vad han ville med vem han ville.

De internationella medlarnas fredsförslag viftade han bort.

– Amerikanerna och FN bestämmer inte över oss. Säger jag kanske till amerikanerna: Ge så och så mycket till era negrer?

FN:s fredsbevarande styrkor betraktade han med road överlägsenhet.

– Om de agerar mot oss serber stoppar jag dem på broarna. Och om muslimerna och kroaterna fortsätter att slåss med varandra, slutar det säkert med att jag får rädda FN från dem. Ni får komma och ta bilder när jag gör det. Räddar FN.

Mladic drack öl och rökte. Han kallade muslimerna för ”turkar”, ett skällsord bland de nationalistiska serberna. Han föreslog att muslimerna skulle få bosätta sig på öar i den svenska skärgården och sedan skrattade han hjärtligt. Alla skrattade.

En servitris ställde fram mat och det var samma som soldaterna fick, risröra med feta köttklumpar. Mladic var soldaternas general. Han byggde sin popularitet på brutalitet (mot fienden), effektivitet och anspråkslöshet.

Han slevade i sig röran och tände en ny cigarett.

Detta var innan den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag hade inrättats. Men FN registrerade misstänkta krigsförbrytare och alla visste att Ratko Mladic stod överst på den listan.

Jag frågade hur det kändes att utpekas som världens största skurk.

– Om jag vore en sådan bandit, skulle du sitta här och prata med mig då?

– Ja.

– Ha ha ha! I vintras deltog jag i de internationella förhandlingarna i Genève. Många damer kom fram och tittade och tryckte sig mot mig. Varför trycker ni er mot mig? sa jag. Kvinnor gillar mig, de tycker att jag är sympatisk.

Vi satt och talade hela dagen och det blev många skämt om kvinnor och mycket prat om Den Stora Sammansvärjningen, det vill säga hur hela världen konspirerade mot serberna. I efterhand, när jag lyssnade på bandet från intervjun, var jag rädd att jag skulle låta fjäskig och att jag skulle skratta lika insmickrande som alla som stod runt oss och lyssnade. Jag försökte skydda mig från Mladics utstrålning genom att tala i neutral ton.

Jag frågade hur många människor som hade dött i Sarajevo.

– Det är inte människor som dött där. Det är muslimer. 17 000 närmare bestämt.

Mladic lutade sig tillbaka på stolen. Han kliade sig i skrevet. Han kallade mig ”svensken” på ett nedlåtande sätt. När det led mot kväll ilsknade han till.

– Mammas fitta! Hur kan de kalla mig krigsförbrytare? Är jag krigsförbrytare? Men amerikanerna som bombade Vietnam och Irak är det inte? Diplomati och politik är det smutsigaste som finns. Jag tycker om rena siffror, rent spel.

– Det gör vi alla, general.

– Jag ger fan både i den så kallade demokratin och i Haagkonventionen (krigets lagar som bland annat kräver humanitet mot fiender).

Vi hade en färggrann karta över Bosnien framför oss. Mladic pekade med en penna på den lilla staden Srebrenica, dit 50 000 muslimer hade flytt.

– Om de inte lämnar i från sig vapnen...

Han drog tjocka streck över staden. Han tryckte så hårt att det nästan gick hål i papperet.

– ...då finns de inte längre.

Två år senare släppte Mladic lös sina horder över Srebrenica. De mördade 8 000 män.

Var han galen?

Kanske.

Kanske var han inte mer galen än andra hänsynslösa härförare, självuppoffrande ledare som tillsammans med sina soldater ser på den egna nationen med gränslös sentimentalitet och på andra med ohöljt förakt.

– För mig är folket högsta domstolen. Bara mitt folk har rätt att vara min domstol, sa han.

16 år efter massakern i Srebrenica ska Ratko Mladic äntligen stiga in i en riktig rättssal.