Här tvingas hon jaga minuter i hemtjänsten

1 av 2 | Foto: CAROLINA BYRMO
GÅR PÅ KLOCKAN Lia Skymne skyndar sig med att hinna färdigt med arbetsuppgifterna hos sin vårdtagare.
KOLUMNISTER

Klockan är 08.08 på morgonen och Lia Skymne gör sin första insats för dagen, hos en 88-årig dam som sitter i rullstol. ­Damen är pigg. Hon har satt på Frank Sinatra och musiken dånar i den lilla ­lägenheten: Strangers in the night ...

Detta är det finaste med svensk välfärd. Vårdbiträdet Lia, 43, hjälper en gammal kvinna som kan bo kvar ­hemma bland sina saker och minnen.

Men närheten och omsorgen döljer en annan sida, krav på större effektivitet, kostnadsbesparingar, redovisning, kontroll.

Jag nämner att Lia kliver in genom dörren 08.08 därför att varje minut ska redovisas.

Ja, varje minut. Hemtjänstens personal ska sedan årsskiftet redovisa sin ­arbetsdag på minuten i smarta tele­foner. De har även gps så att arbets­givaren kan kontrollera var vårdbiträdet befann sig vid en viss tidpunkt.

Den gamla damen får hjälp med att tvätta sig och klä på sig. Sedan går Lia in i köket, startar kaffebryggaren och brer två ostsmörgåsar.

Klockan 08.38 är hon klar. Damen vill ha hjälp med att kasta sopor. Självklart. Lia lägger till två minuter.

08.40 lämnar hon huset och hastar till nästa kund. Ja, hastar. Hon går snabbt, för det finns inte en sekund att förlora, och redan sex minuter senare, klockan 08.46, öppnar hon dörren till en fin villa i mexitegel.

Häromdagen talade jag med en annan kvinna i hemtjänsten, Gerd Lindahl, 60. Hon började i hemtjänsten 1979. På den tiden fick hon ett schema för en vecka i taget. Hon hade ett par timmar hos varje pensionär hon kom till. De fikade. Ibland köpte Gerd med kaffebröd. Hon ville inte låta sig bjudas varje gång.

Naturligtvis var inte allt bra i Sverige 1979. Men en sak är odiskutabel. Det fanns mer tid.

I dag händer det att hemvårdarna är inne hos en pensionär i tre minuter. Det berättar Gerds chef, Susanne Allerhed. För om kommunen kan räkna minuter kan även pensionärerna göra det. Ju kortare tid vårdbiträdet är i hemmet, desto mindre behöver pensio­nären betala.

– Vi har en man som sitter vid mikron och väntar. Vi kommer in, trycker på knappen och går. Han vill ha det så, säger Susanne Allerhed.
Det är inte så enkelt att det fanns gott om tid i går och ingen tid i dag. Kraven på ökad effektivitet har kommit gradvis. Men aldrig tidigare har kommunen begärt att personalen ska räkna varje minut.

Stockholms hemtjänst påminner i dag om den tid när industriproduk­tionen blev ”vetenskaplig”. Löpande ­bandet i Henry Fords bilfabrik i Detroit. Arbetets uppstyckning i små, små ­beståndsdelar, där varje moment ska utföras av specialister på just det ­momentet.

I dag är det ålderdomen som är uppdelad i moment: frukost, dusch, diska, städning, promenad.

Varje moment bedöms av en kommunal biståndshandläggare. Behöver ­damen X hjälp med maten, behöver herrn Y promenera?

– Om en pensionär inte vill gå ut för att det är halkigt, då ska vi meddela kommunen så att den stunden stryks från schemat. När pensio­nären säger, nu vill jag gå ut igen, då krävs ett nytt beslut, säger Gerd.

Det är nog nödvändigt med mer kontroll och krav på ­effektivitet eftersom hemtjänsten privatiserats och även den kommunala delen sköts som ett bolag.

227 privata företag och kommunala enheter konkurrerar om hemvården av cirka 14 700 gamla i Stockholm. Självklart behöver en sådan stor verksamhet utsättas för noggrann övervakning så att ingen ­lurar skattebetalarna på pengarna.

Effektiviseringen medför lustigt nog mer byråkrati.

– Förr talade man med kommunens biståndshandläggare om att en person behövde visst stöd. Så ordnades det. I dag är det strid om minuterna, ständiga fajter, säger Susanne Allerhed.

Ett annat moment i ålder­domen heter: social samvaro. ­Efter beslut om social samvaro (30 minuter en gång i veckan, ibland två gånger i veckan) kan vårdbiträdet sitta ner med pensionären och småprata, även dricka kaffe.

Denna dag har Lia Skymne inget ­beslut om social samvaro att verkställa. Hon öppnar dörren till den fina mexi­tegelvillan och ropar med mjuk röst:

– Hallå, hallå.

Hon sätter blå skyddspåsar över stövlarna och går in för att hjälpa ­husets 89-åriga dam att duscha. Klockan 09.03 är de klara. Lia hjälper damen med kläderna, hon ställer sig på knä och sätter på hennes inneskor.

Damen bröt handleden på två ställen strax före jul. Hon skulle åka färdtjänst. Chauffören hade bråttom och tog den dragvagn 89-åringen stödde sig på för att packa in den i bilen. På osäkra ben skyndade hon efter och föll.
Ja, alla har bråttom. Lia sätter på kaffe, fixar frukost, snyggar till i köket. 09.22 är hon klar.

09.28 är hon framme hos nästa pensio­när, en 91-årig kvinna, och så rullar det på till klockan 16. Lia småpratar medan hon städar, duschar pensionärerna, ­fixar mat, plockar undan, och det gäller att hålla tempot, annars förskjuts hela dagen.

Aldrig sitter hon ner.

I denna stenhårt reglerade, pedantiskt kontrollerade, in på minuten uppdelade dag förmår hon ­mirakulöst att sprida ­värme och glädje ­omkring sig.

Hennes lön?

Skamliga 22 000 i månaden.

FAKTA

Vet mer

  Budgeten för äldreomsorg i Stockholm är drygt sju miljarder kronor för 2014. År 1992, när kommunerna tog över allt ansvar för äldreomsorg från landstingen, var summan fyra miljarder.

  Att introducera de smarta telefonerna medför häpnadsväckande byråkrati. Hemvårdarna ska också notera klockslagen på papper. De samlas in veckovis, sammanräknas och läggs in i ett ”paraplysystem”. Sedan betalar kommunen ut pengarna.

Till sist tänker jag att ...

... kvinnor som Lia och Gerd förhoppningsvis blir mina vårdare om jag blir gammal och skröplig.

... vårvärmen i ­februari å ena sidan är skön, å ­andra sidan skräm­mande.

ARTIKELN HANDLAR OM