Vi ersätter vårt språk med skratt och skrän

KOLUMNISTER

Vi tycks gå mot ett land där invånarna tappar sitt språk. I en bransch där ordet är centralt, reklambranschen, har en erfaren företagsledare svårt att hitta personal som kan få ihop texter som är längre än fem meningar.

Något har hänt de senaste tio åren, säger Magnus ­Andersson på Jung von Matt. Tidigare var det självklart att den som sökte sig till en ­reklambyrå kunde skriva ­copy som det heter på branschens svengelska.

Det var grunden för yrket. Nu har förmågan att skriva en text så lång och sammanhängande som den du just nu läser blivit ett argument när byrån försöker skaffa uppdrag.

Det händer att ledare för stora, multinationella företag blir imponerade.

I vintras berättade jag om de allt sämre och ibland skrämmande usla uppsatserna på historiska institutionen vid Uppsala universitet. En professor i ett annat ämne mejlade och sa att han märkt en oroväckande nedgång i kvaliteten: ”en grånad lärare river sitt hår i förtvivlan”.

Vi är ett land där somliga tappar språket medan andra behåller det i sitt grepp.

Fåtalets makt över ordet är klassamhällets förutsättning. Den som saknar ord får svårt att följa med i det ­offentliga samtalet och utveckla egna tankar. Att erövra språket är första steget mot befrielse både för individer och befolkningsgrupper. Men nu är vi på väg mot det gamla samhället där de däruppe har makten över ordet och därmed kunskapen.

I likhet med Magnus ­Andersson och andra jag ­talat med misstänker jag att internet är orsaken.

Internet är ett fantastiskt kommunikationsverktyg men det är också ett hus i vilket man kan leva på enbart efterrätter.

Det är underklassen som förgiftar sig på socker, en snabb och billig festlighet, och som blir allt fetare.

Det är underklassen som bjuds på nätets fröjder och frestelser: ändlösa komediserier, festliga klipp på Youtube. Socker för hjärnan. Överklassen besitter det traditionella verktyget för att parera lockelserna, bildningstradition och förväntan på skolresultat.

USA är förelöparen i västerlandets fetmaexplosion.

Möjligen är det tidigt datoriserade Sverige en föregångare i den nya analfabetismen. Vi är på väg att bli ett land med skratt och skrän, men utan ord.

Det borde vara val­rörelsens stora fråga.

ARTIKELN HANDLAR OM