Jan Björklund fortsätter att dunka in sitt budskap

1 av 5 | Foto: ANDREAS BARDELL
KOLUMNISTER

STOCKHOLM. Det var passande att Folkpartiet förlade sin valupptakt till Berns salonger i Stockholm, för det var här som Falk, Montanus, Ygberg och de andra i Strindbergs "Röda rummet" åt och drack – när de varit på pantbanken – och kände sig missförstådda.

Världen var otacksam. Världen förstod inte vad de hade att ge. Skål broder! Skål ta mig fan!

Även folkpartisterna skålade. De smuttade mousserande vin och åt små sandvikare invirade i papper. De fyllde den praktfulla salen och gav intryck av att vara fler än sina väljare och sorlet steg mot det sirligt guldmålade taket. Skål broder! Skål syster! Skål ta mig sjutton!

Ingen kan vara mer missförstådd än en folkpartist. Partiet har gått till val på en enda fråga, skolan, och har haft åtta år på sig att gör Sveriges till den bästa i världen.

Och så rasar vi i internationella jämförelser.

Slutsatsen måste därför vara att ju mer Folkpartiet får bestämma, desto sämre blir skolan. Inte ens folkpartisterna själva kan tillgodogöra sig undervisningen. Det är enda partiet som lyckats stava fel på sina valaffischer. Två gånger. Och som har en ledare vilken klarade ett ordförståelsetest i förra valrörelsen förvånansvärt dåligt.

Men vad katten! Ingen vinner på att hänga läpp. Jan Björklund fortsätter att dunka in sitt budskap – skolan, skolan, skolan – och bara han får bestämma ett tag till så blir vi jättebra.

I så måtto påminner han om de ledare i det gamla kommunistiska Östeuropa som lovade att det blir bättre – längre fram, långt långt fram.

I skjortärmarna steg Björklund ut på scenen. Klädseln signalerade prestigelös strävsamhet. Här ska pratas och ringas och knackas på dörrar! Ända fram till 20.00 på valdagen!

Självklart möttes han av jubel. Tillställningen syftade ju till att folkpartisterna skulle peppa varandra och gå mot seger under paroller som:

"För ett anständigt Europa"

"Det måste löna sig att arbeta"

"Rösta för skolan"

Av detta ska man inte dra slutsatsen att Folkpartiet gjort den självutplånande menlösheten till övergripande valstrategi. Jan Björklund är nog den retoriskt skickligaste partiledaren. Han är rolig. Han är rapp. Han fick skratten med sig när han kallade Miljöpartiets unge Fridolin för gossen med guldbyxorna och påpekade att Jonas Sjöstedt leder ett parti som i hundra år haft svårt att skilja på demokrati och diktatur.

Det är förresten orättvist att säga att Folkpartiet går till val på bara en fråga.

Partiet vill förutom att införa ordningsbetyg i skolan införa Sverige i försvarsalliansen Nato. För detta fick Björklund stormande applåder.

Bara en sak gör vårt land unikt i världen, bara en sak avundas alla andra oss.

Vi har haft fred i 200 år. För det brukar vi tacka neutraliteten och alliansfriheten.

Att gå emot ett sådant vinnarrecept tyder på politiskt mod eller ideologisk blindhet. Det ena behöver inte utesluta det andra. I små partier som Folkpartiet vinner gärna den ideologiska renlärigheten. Det bidrar till att sådana partier förblir små.

Efter talet strömmade medlemmarna – alla verkade känna varandra – ut i Berzelii park. Den ljusa sensommardagen och loja söndagsflanörer mötte dem. Folkpartisterna var redo för stordåd.

ARTIKELN HANDLAR OM