Glädjelösheten hörs redan i SD:s valsång

1 av 2 | Foto: Björn Lindahl
Gnälligt och bittert. ”Det vilar något gnälligt över föreställningen, en bitterhet som är inbyggd i partiet”, skriver Peter Kadhammar om Sverigedemokraternas valupptakt i Storuman.
KOLUMNISTER

Mindre än fyra veckor återstår av valrörelsen. Politikerna kommer att åka runt i landet för att hitta sina väljare.

Aftonbladets Peter Kadhammar ger sig ut på en resa

i Sverige i jakt på platsen där valet avgörs.

STORUMAN/STRÖMSUND. Något glädjelöst vilar över Jimmie Åkessons valturné denna dag.

Det beror knappast på den gråa, kalla morgonen i Storuman där regnet hänger i luften och strax ska strila ner.

Det beror knappast på att Sverigedemokraternas ledare beskyddas av en halv pluton uniformerade poliser och en handfull civilklädda från Säpo. Polisskyddet bekräftar snarare partiets självbild som ensam, förföljd sanningssägare.

Det beror heller inte på de dubbla avspärrningarna, partiets eget tvinnade rep och polisens blåvita plastband. Allmänheten ska inte komma för nära den mest omstridde partiledaren.

Avståndet mellan Jimmie Åkesson och åhörarna blir därför ganska stort, och att nå över tomrummet kräver sin man. Det klarar Åkesson. Under de 19 år som gått sedan han som tonåring gick med Sverige- demokraterna och omgående inledde en snabb karriär har han skaffat sig gedigen erfarenhet, grundligare än Löfvens, tuffare än Annie Lööfs ...

Framför honom står på den blöta gräsmattan en grupp äldre herrar som håller affischer: Heja Jimmie.

Runt männen trängs somaliska och eritreanska flyktingar som kommit hit med sin lärare i SFI, svenska för invandrare. Läraren håller upp ett regnbågsfärgat papper som det står ”vi gillar olika” på. Och lite åt sidan cirklar en klass 17-åringar från gymnasiets el- och energilinje som blivit tillsagda att gå hit och lyssna.

Jimmie Åkesson kan blicka på denna skara och hävda att han fått rätt. Hans politiska liv har cirklat kring en fråga, en enda, att flyktingpolitiken är katastrofal och kostar samhället enorma pengar.

Och nu tycks självaste Fredrik Reinfeldt ge Jimmie Åkesson åtminstone ett kvarts rätt: flyktingströmmen till Sverige är större än någonsin och, ja, det kostar mycket pengar att ta emot dem.

– Vår käre statsminister, säger Åkesson men det finns ingen glimt i ironin och absolut ingen försoning.

Glädjelösheten blir tydlig redan i Sverigedemokraternas klämmiga valsång vars tema "tillsammans" paradoxalt nog dras ner av: "vi bygger upp vårt land på nytt".

Ligger Sverige i ruiner?

Den som ser sig om i Storuman denna morgon kan knappast hålla med om den saken. Storuman ser ut som vilken liten kommun som helst. Var är katastrofen? Är det den lilla gruppen mörkhyade män och kvinnor? Åkesson låter sig intervjuas av en sidekick som heter Jörgen Fogelklou. Han arbetar i Sverigedemokraternas riksdagskansli. De blir ett slags Albert och Herbert - det var två roliga gubbar i TV på forntiden - eftersom Fogelklou pratar göteborgska, men ingen skrattar åt skämten.

Skämten?

Fogelklou bär fram en pappfigur föreställande en man med skägg, glasögon och dyr kamera runt halsen. Det är en ”hipster”, en ung man med intellektuella böjelser och som bor på Söder i Stockholm, säger Fogelklou:

– Man får faktiskt se ut som man vill i dagens Sverige.

Ingen skrattar. Förstår någon skämtet? Är det ett skämt? Fogelklou själv ser ju ut som en bonnigare variant av en hipster med sitt skägg, kavaj och hår i hästsvans.

Det vilar något gnälligt över föreställningen, en bitterhet som är inbyggd i partiet, ett oupphörligt gnyende ”vi står utanför och ingen bryr sig om vad vi säger och alla andra är dumma”. Det är partiets själ ända sedan den unge Jimmie Åkesson gick med i en rörelse som vurmade för vikingar och Karl XII och klagade på ”etablissemangets osvenskhet”.

På den tiden publicerade SD-Kuriren en artikel som hävdade att antirasister ”ställt sig i ondskans tjänst”.

På sitt nästa stopp i valturnén äter Åkesson palt utanför Ica Tallen i Vilhelmina. Förra gången han var här anordnades ett slags paltfestival mot rasism. Nu äter Åkesson och Fogelklou inför en frusen publik själva denna norrländska specialitet.

Temperaturen är knappt tio grader. Det vräker ner. Sverigedemokraterna skyddas av turnébussens utdragbara regnskydd.

Fogelklou: Vi tar en tugga mot rasism i Sverige.

Åkesson: Och hela världen.

De tuggar.

Fogelklou: Var var vi någonstans?

Åkesson: Ingen aning.

Fogelklou: Ta en tugga till så försvinner all rasism i världen!

Det är ett märkligt fenomen:

Å ena sidan en man som lett sitt parti från att vara en liten främlingsfientlig sekt till att nu kunna bli det tredje största i riksdagen.

Å andra sidan ett parti som fortfarande i själ och hjärta är en hop gnällmånsar som känner sig missförstådda.

I Strömsund frågar jag vice ordföranden i Sverigedemokraternas lokal-avdelning hur många mandat de har i kommunfullmäktige.

Men han vill inte svara på frågan för han tycker inte om Aftonbladet.

ARTIKELN HANDLAR OM