Här står Svantesson och stampar vatten

1 av 9 | Foto: Stefan Mattsson
Elisabeth Svantesson, Arbetsmarknadsminister (m) talar med väljare på Sigmatorget i Västerås
KOLUMNISTER

VÄSTERÅS. – Hej, jag heter Elisabeth Svantesson, jag är arbetsmarknadsminister, vill du ha lite information?

– Nej.

– Hej, jag heter Elisabeth Svantesson, jag är...

Det unga paret skakar på huvudet och går förbi.

– Hej, jag heter Elisabeth...

Arbetsmarknadsministern ler. Hon sträcker fram handen med ljusblå moderatbroschyrer. Hon säger att det är jätteroligt att vara ute och kampanja och träffa folk. Det ger så mycket. "Jag tycker om människor", säger Svantesson.

Hon har lämnat valstugan på Sigmatorget och går en sväng på Vasagatan. Det är en tom rymd omkring henne. Hon håller broschyrerna i vänster hand och har en beredd i höger. Hon är omgiven av Jessica Polfjärd, ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, fem yngre medarbetare och en livvakt från Säpo som håller sig i bakgrunden. Alla bär ljusblå partitjackor utom säkerhetspolisen som har mörkgrå kostym och öronsnäcka.

Den lilla gruppen snarare förstärker tomheten kring Svantesson.

Hon går tillbaka till torget.

– Hej, jag heter Elisabeth...

– Tack för att ni med alla färgerna går ut till andra länder, säger en man med röd näsa och stor mustasch som arbetsmarknadsministern vill samtala med.

Politiker älskar samtal och att möta väljarna öga mot öga. "Lyssna. Samtala. Tala om det som folk tycker är viktigt", som Svantesson säger.

– Tack, säger mannen, för att ni med färgerna går ut.

Svantesson ler. Hon säger:

– Nu förstår jag inte riktigt.

– Tack. För att ni går ut med färgerna och bombarderar.

Svantesson slutar le. Mannen går sin väg.

Börjar bli känd – för att hon inget gör

Jessica Polfjärd flankerar sin minister. De har ett gemensamt problem. De är okända för allmänheten. Elisabeth Svantesson är så okänd att inte ens hennes egna partikamrater visste att hon skulle komma från Stockholm till valstugan i Västerås klockan 14.30 för att kampanja.

Den förste valarbetaren jag frågade hade ingen aning. Den andra visste heller inte. Den tredje hade läst något på Facebook om att Svantesson skulle komma.

Det värsta för Svantesson är att i den mån hon börjar bli känd så är det för att hon inget gör. Under det år hon varit minister har hon inte lagt en enda proposition, förslag till riksdagen. Svantesson tycker att kritiken är orättvis för hon gör så mycket annat – politiken handlar minsann inte bara om propositioner.

Jessica Polfjärd som är ordförande i arbetsmarknadsutskottet är mest känd för att hon ställer in utskottets möten. Det är inte så konstigt eftersom det saknas regeringsförslag att diskutera.

Jag skrev om det i vintras: Polfjärd hade ställt in åtta sammanträden under hösten.

Hon hälsar ganska kyligt på mig.

Polfjärd ställde förresten in tio sammanträden i våras också.

– Hej, jag heter Elisabeth Svantesson...

– Jag vet, säger en man som går förbi utan att sakta stegen.

– Hej, jag heter...

Fortsätter försöka

En gammal dam stannar.

– Jag har 8000 i pension. Är det skäligt? Jag är 83 år och har arbetat sedan jag var 17.

Svantesson: Då är det viktigt att fler jobbar...

Damen: Ni jobbar väl inte? Ni sitter ju bara i riksdagen. Jag har arbetat 30 år i landstinget. 8000! Vore jag ung i dag skulle jag bli politiker. Eller generaldirektör.

Svantesson (alltjämt leende): Du får engagera dig politiskt!

Damen: Och så skulle jag se till att få sparken så jag fick en bra pension.

Hon går vidare, förbi Vänsterpartiets valstuga, förbi Socialdemokraternas, och hos dem är det inte mycket mer folk än hos Moderaterna. Det är ärligt talat ganska tunt över hela linjen utom borta hos Folkpartiet – Folkpartiet! – och Svantesson fortsätter att försöka fånga in de fotgängare som passerar.

– Hej, jag heter...

Hon är lättsam och glad och trampar liksom vatten fast torget består av grå betongplattor. Till mig säger hon: Det är match nu!

ARTIKELN HANDLAR OM