Siste beatpoeten har lämnat skrivmaskinen

Foto: Calliopefilms
Bob Dylan och och Allen Ginsberg i Lowell Massachussets 1975.
KOLUMNISTER

Lawrence Ferlinghetti har blivit 96 år och möter inte gärna journalister längre. Han föreslår att jag ska ringa till hans hem i norra San Francisco.

En gammal mans röst, men pigg.

Han är den siste i beat­generationen, 50-talets motkultur, nu vårt gemensamma arv. Hans diktsamling ”A Coney Island of the Mind” har sålt i en miljon exemplar. Ferlinghetti redigerade och publicerade en av 1900-talets viktigaste dikter, Allen Ginsburgs ”Howl”.

Du är poet, förläggare och grundare av den världs­berömda bok­handeln City Lights, säger jag. Ditt liv har cirklat kring - papper.

Det kluckar i luren.

– Vi är moderna på City Lights. Våra skrivmaskiner finns numera på Smith­sonian Museum.

Den digitala omvälvningen har sitt centrum i Ferlinghettis hemstad.

– Den första industriella revolutionen drevs av arbetar­klassen. 70 procent av dem var med i facket. Nu har det uppstått en ny klass. De är inte kropps­arbetare, inte manschettarbetare … Inte ens tio procent av löntagarna är med i facket längre och knappt någon i Silicon Valley.

För ett ögonblick tystnar det i luren.

– Gemensamt för dem är att de bär ryggsäckar. På en axel. I ryggsäckarna har de datorer. De sitter på kaféer och tittar i sina datorer eller telefoner. De kan vara fyra runt bordet men är upp­slukade av sina apparater. De talar inte med varandra!

Han låter mer road än arg.

– Var här nu! sa man på 60-talet. Var någon annanstans nu! är dagens lösen. Det måste vara ensamt i deras hjärtan när de alltid talar med någon som är långt borta.

B e a t handlade om människor utanför det etablerade samhället. De fattiga, de udda. Det var en kulturell revolution. Dagens om­välvning är den motsatta.

– De kommer med väskor fulla med pengar men saknar stil. Jag känner inte igen stan.

En av de få saker som inte ändras är City Lights, bok­lådan som en gång var cent­rum för förändring. Mycket böcker, mycket folk. Ferlinghetti är inte den som vojar och lever kvar i tiden när Kerouac var i stan och Dylan besökte City Lights.

– Förr tog det månader att arrangera en poesiturné. Nu går det på ett par timmar. All teknik handlar om vad vi gör med den. Det är klart jag använder dator. Men synen har blivit sämre.

Säger den siste beat­ poeten.