Plötsligt blir udda intressen helt ovärderliga

KOLUMNISTER
Poeten Jaroslav Seifert (1901–1986) fick Nobelpriset i litteratur 1984.

Min gamla vän Maria Söderberg dyker fram i TV-rutan. Hon är ­inkallad till Aktuellt för att ­berätta om Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj.

Inte många vet något om ­Vitryssland. Men Maria är expert. Hon har rest till landet i många år nu, studerat, fotograferat, ­rapporterat, knutit kontakter. Svetlana Aleksijevitj känner hon sedan länge.

Titt som tätt blir det på det viset, att människor som brinner för undanskymda men viktiga ­frågor, som arbetar och kämpar med saker som knappt någon mer än de tycker är viktiga eller, jo, alla håller med om att de är viktiga, men de flesta andra ­föredrar lättare och mer ­behagliga uppgifter.

Plötsligt smäller det till. ­Någon får Nobelpriset. Det är ­katastrof på en plats ingen kan stava till. TV och tidningar börjar febrigt leta efter någon som vet något.

När Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 bildades ­Svenska Afghanistankommittén, SAK, huvudsakligen av maoister som efter Vietnamkriget ­identifierade det aggressiva ­Sovjet som största hotet mot små nationer. Fasorna i Afghanistan fortsatte och fortsatte. Ryssarna slog sönder landet och sedan fortsatte förstörelsen i inbördeskriget och sedan fortsatte ­talibanerna ödeläggelsen och ­sedan kom världskatastrofen ­George W Bush.

Hela tiden stannade SAK. Under en period var den svenska ­hjälporganisationen ­Afghanistans största civila ­arbetsgivare. Kanske är det så fortfarande. SAK är ett ­internationellt föredöme, dess betydelse kan inte överskattas.

Jag minns hur ett gäng tjecker i exil ville lansera en i väst okänd poet till Nobelpriset. Jag var ung då och arbetade på Gefle ­Dagblads lokalredaktion i Hofors. När jag var nere i Stockholm en gång hjälpte jag mina vänner ­genom att uppsöka Svenska ­Akademien i Börshuset för att be om reglerna för nominering till litteraturpriset. Ständige ­sekreteraren Lars Gyllensten gav mig, vänligt överseende, en liten skrift.

Några år senare tilldelades ­Jaroslav Seifert Nobelpriset. Då hade jag börjat på Expressen och väckte en mild uppståndelse när jag sa:

Seifert? En fin poet. Jag har ­några signerade dikter av honom hemma i bokhyllan.

Med detta vill jag säga att man ska akta människor med udda ­intressen. Plötsligt är de ­oumbärliga.