Så stoppas en mordisk rörelse

KOLUMNISTER

Den franske psykiatern Emanuel Regis beskriver de ensamma och grubblande personer som begår politiska mord och attentat:

”Allt det sunda förnuft han kan ha haft ger vika för den sjuka tvångsföreställningen att han är utvald att utdela ett kraftigt slag, offra sitt liv för en rättvis sak och döda en monark eller en hög ämbetsman i Guds, Landets, Frihetens, Anarkins eller någon liknande princips namn”.

Orden är från 1890, när Europa och USA upplevde en våg av terror som skulle döda sex statsöverhuvuden och regeringschefer mellan 1894 och 1912. Även vanliga människor mördades i dåd som väckte fasa, till exempel bomben på Café Terminus i Paris riktad mot ”fredliga okända medborgare som satt på kafét för att dricka ett glas öl innan de gick till sängs” som tidningen Le Journal rapporterade.

Mördaren hette Jean Pauwels, en belgare. Han var anarkist som var den gemensamma ideologin för den tidens terrorister. Men viktigare än ideologi var deras ställning i samhället: migranter och deklasserad medelklass, rotlösa hantverkare, arbetare utan hopp, flyktingar, förbittrade studenter.

En invandrad polack sköt president McKinley i USA. En italiensk sidenvävare som utvandrat till USA återvände hem för att döda kung Umberto. En italienare, född i Paris av en ogift mor som lämnade honom för att utvandra till Amerika, hankade sig fram som daglönare, soldat och tjänare tills han mördade Österrikes kejsarinna Elisabet på besök i Schweiz.

Upphetsningen kring terrorn ingav mördarna tron att de skulle bli ryktbara. Terrordåden ”kom att tjäna som narkotika för svaga själar”, skriver historikern Barbara Tuchman i boken ”Det stolta tornet” som jag hämtat dessa exempel från.

Gemensamt för terroristerna var att de inte funnit sin plats i en värld stadd i dramatisk förändring (industrialismen), fylld av upprörande orättvisor och provocerande klasskillnader. På förnäma Savoy i London kastade gäster under en fest persikor på dem som gick förbi på trottoaren nedanför.

Anarkisterna verkade enligt samma princip som dagens al-Qaida. ”Om ni är anarkister vet ni vad som ska göras och gör det enskilt och av egen fri vilja”, som en talare uttryckte det på ett möte i Paterson, New Jersey.

Hur stoppar man en mordisk rörelse utan ledare, utan kontor, utan organisation?

Anarkismen dog ut när arbetarrörelsen växte fram, när samhällets fattigaste fick hopp om framtiden och, med ett modernt ord, blev integrerade.

Det är en gammal trött sanning att vi kan lära av historien, likväl är den sann.

ARTIKELN HANDLAR OM