Dagens namn: Cecilia, Sissela
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Robert
Aschberg

En stulen damtrosa blottar rättssystemet

Nej, mina damer och herrar, domen i mål nummer B 7543-99 vid Stockholms tingsrätt kommer inte att bli föremål för kultur-

bevakning, tv-debatt och stjärnadvokatyr.

När man öppnat pärmarna på James Ellroys senaste bok känns det som ett nattåg dånar fram genom skallen, med figurer och händelser som får allting annat att blekna. "The Cold six thousand" är ett mästerverk till tegelsten, kemiskt befriad från pojkbokshjältar, svartare än noir och mer trovärdig än en dokumentär.

Men den kanske borde. De få handlingarna i detta smörklicksmål berättar nämligen något om rättssamhällets tragikomiska sidor.

Domen föll för ett par veckor sedan. Brottet beskrivs som snatteri av en begagnad damtrosa, värderad till fem kronor i Stadsmissionens butik Små Smulor.

Straffet blev 500 kronor i böter. "Gärningsmannen" ska dessutom betala en avgift på 500 kronor till brottsofferfonden. Han trodde inte att det var sant. Han är medelålders. Han är snickare. Han har jobbat kommunalt. På fritiden ägnar han sig åt måleri.

Rätten bestod av tingsnotarie Kaj Koskela, ordförande, jämte nämndemännen Gerd Grönkvist (m), Ingrid Lindvall (sp) samt Arvid Rundberg (v). Rundberg kallar sig arbetarförfattare, men är mest känd för att ha försvarat Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968, samt för att ha fått stryk av Cornelis Vreeswijk på krogen.

Men vem snor en damtrosa för fem spänn? Och vad är det för märkligt rättssystem som ställer till med utredning och rättegång om en sådan skitsak?

Jag träffade "brottslingen" härom dagen. Han skäms som en hund för någonting han inte begriper att han gjort. Vi kan kalla honom Kalle. Så här berättar han:

- Jag var inne på Små Smulor och tittade lite. Jag brukar handla kläder på second hand, men den här gången hittade jag ingenting. På väg ut såg jag en trasa på golvet, och eftersom jag målar samlar jag på trasor, de är bra att ha. Jag tog alltså trasan och gick ut ur butiken.

När han kommit ut på gatan kom Små Smulors vakt efter honom, knackade honom på axeln och sa att han stulit.

- Aldrig i helvete, sa jag, men då sa han "Vad har du i fickan?" Jag sa: "En trasa", och tog upp den. Då bröt han upp armen på mig, jag fattade inte att det var ett par damtrosor. Det var sådana där gammaldags, stora, av bomull, skitbra till målartrasor. Man ska ta reda på allt"Det är klart att jag inte tagit den om jag förstått att det var något de tänkte sälja"

Kalle släpades in i butiken och erkände att han tagit vad han trodde var en trasa. Han erbjöd sig att betala för den. Men det gick inte Stadsmissionen med på.

- Jag fick sitta och vänta ett par timmar inne på deras kontor innan polisen kom.

Polisen frågade om Kalle ville ha förenklat förfarande och få böterna med posten.

- Det ville jag, men jag har haft det trassligt med fast bostad så jag fick aldrig kuvertet med böterna. Så småningom kom en delgivningsman med ett papper om att jag skulle in i rätten.

Händelsen vid Små Smulor inträffade för snart två år sedan, sommaren 1999. Sedan dess har rättvisans kvarnar malt. Rättvisa förresten, om någon av dem som slutligen dömde Kalle någon gång "lånat" med sig en penna från jobbet har de begått lika grova brott själva.

Samhället engagerade minst ett dussin människor för att lösa problemet med trasan som var en begagnad damtrosa värd fem kronor:

Två poliser på platsen. En handläggare på åklagarmyndigheten. En delgivningsman. En assistentåklagare. En tingsnotarie. Tre nämndemän. Ett okänt antal assistenter, vaktmästare och andra människor som skrivit, diariefört, hanterat och transporterat handlingar eller varit inblandade på annat sätt

Undrar ni fortfarande varför de rättsvårdande myndigheterna kostar så mycket, men klarar så litet?

     

Robert Aschberg

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet