Min bror uppskattar en könsvits eller två

KOLUMNISTER

Min gamle vän Meyer från Köpenhamn fyller 60 i helgen och ska firas i den närmaste vänkretsen.

Det blir storslaget och stilenligt, eftersom han alltid levt efter devisen: "Jeg elsker luksus!" Åtminstone så länge pengarna räckt.

Meyer är som en bror för mig. Han gick till sjöss som pojke och var smörgåsnisse på passagerarbåt, fast han kan fortfarande inte simma.

Väl iland igen blev han en av Danmarks yngsta journalistelever. Född och uppvuxen i slaktarfamilj, men den enda av fyra bröder som inte började jobba med charkuterivaror.

Han kallades jazzfidusen och fick som första jobb att skriva ledare åt en chefredaktör, en man som i konstant berusning huserade på en liten landsortstidning.

Meyer skrev inte bara ledare. Han sprang ärenden och beställde tid hos barberaren och hämtade brännvin åt sin chef.

Han minns än vilket besvär det var att släpa upp den bångstyrige men rörelsehämmade publicisten på Himmelbjerget (147 möh).

Och han glömmer aldrig då samme chefredaktör under en lokal societetsjakt sköt en annan lokal potentat i arslet med hagelgevär. (Saken omnämndes aldrig i det egna bladet, men konkurrenten på orten firade med en orgie av artiklar.)

Efter en tid värvades min bror till större uppdrag och mer inflytelserika tidningar.

Vi lärde känna varandra under hans stormiga år som korrespondent i Stockholm.

Vi delade lägenhet en period. Han använde ett rum för att samla smutstvätt och gamla räkningar, åt samtliga mål på restaurang, spenderade nätterna vid olika bardiskar, sov hela förmiddagarna och städade bara hjälpligt inför planerade dambesök.

Vi andra på redaktionen fick jobba en hel del för honom. Han led av värre skrivkramp än någon kollega jag träffat, men lyckades alltid charma någon att randa ihop något som han kunde läsa in till hemmaredaktionen.

- Vad fan, skriv så här, sa Meyer, och skruvade till det han läst och hört av andra.

Inom journalistiken kan intelligensen frodas i symbios med vissa former av lättja. Den som är pressad men har talang hittar alltid en snabb utväg, en story eller en vinkel som räddar morgondagens utgåva.

Vi levde inte något vidare sunt på den tiden.

Meyer var en extrem romantiker som kunde få vilda känsloutbrott och gorma citat av Keats och Shelley i upphetsningen på krogen. Han kunde förolämpa folk å det grövsta, men klarade sig alltid för att han log och för att inga svenskar förstår danska.

I sällskap med nya damer gav han gärna uttryck åt ett konst- och kulturintresse vi andra visste var överdrivet.

Meyer har lugnat ner sig på äldre dar, men förstår fortfarande att uppskatta en könsvits eller två, om de inte är alltför grafiska och detaljerade.

Att en så inpiskad ungkarl skulle plötsligt gifta sig hade ingen av oss väntat, men undrens tid är sannerligen inte förbi.

Hans unga fru är en fantastisk kvinna, som omedelbart förvandlade en luttrad och rumlande tabloidjournalist av den äldre stammen till bonus pater familia; en omdömesgill familjefar som numera tillbringar kvällarna i öronlappsfåtöljen framför tv:n.

Vi andra gubbar brukade ringa och reta honom när deras dotter hade fötts, för några år sedan.

- Har du bytt några blöjor än, Johnny?

- Nja, jag tittar på lite grann, sa han. Ni vet hur det är"

Vi visste. Mannen är extremt känslig för alla former av exkrementer.

Han kan bli akut illamående bara av tanken på kobingo.

Men han gör så gott han kan. Och nu ska de ha barn igen. Meyer berättade det först med skräckblandad förtjusning. När de varit på ultraljud ringde han igen, uppenbart skakad.

- Det blir tvillingar!

- Grattis, sa vi. Då ska ni satsa på en unge till direkt, så det blir jämna par. Chaplin var 81 när han fick sin sista. Förtvivla inte! Kunde han, så kan du, din danske hingst! Håll ångan uppe bara, så kan pitten stå till du fyller 100.

Robert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM