Han gillar allt som ryker och smäller

KOLUMNISTER

Jag talade med Yngve Qvarfordt i telefon häromdagen. Han är 94 och sitter på hemmet, men still going strong.

Yngve sa att jag måste skriva om hur det var när han satt tre dagar på Långholmen 1930 för att ha kört för fort med sin motorcykel.

Eftersom han hade en hel del övrigt att berätta också, så gör jag väl det.

Yngve valde kåken frivilligt för att "sitta gratis". Man slapp böterna då. Men eftersom det satt så många bötesfångar på Långholmen tvingades han dela cell med en eldare som hade bränt upp en pojke i Mjölkcentralens värmepanna 1925.

Året innan han skakade galler med mördaren från Mjölkcentralen hadeYngve suttit på hojen och kraschat med en bil i Midsommarkransen, spräckt skallen och legat medvetslös över jul och nyår.

På den tiden var det motormössa som gällde, inte störtkruka. Yngve klarade sig i alla fall, och behöll minnet. Han får fortfarande 96 kronor i månaden från försäkringsbolaget för smällen.

-Jag har lekt hela livet, säger Yngve. Jag gick till teatern varenda dag jag gick till jobbet, kan man säga. Dessutom var jag gift i 61 år med samma kvinna. Det du!

Han var nog lite gift med motorcyklarna också, om sanningen ska fram.

Han hade en NV, en fyrcylindrig Indian Ace, en Rudge-Whitworth och en hel del andra och modernare hojar. Han körde uppvisningar på Solvalla och tävlade på jordbanan på Gärdet. Han körde fyrhjuligt också, Midget, på gräsbanan vid Pampas och i Hedemora.

-Det var för Röda korset, eftersom det var enda sättet att få ransonerat bränsle. Halvpannor kallade vi dem, de hade ju bara 500 kubik.

Yngve gillar allt som ryker och smäller och rör sig framåt i hög fart. Redan som pojke körde han jordbruksmaskin. Sedan dess har han sysslat med motorer av alla de slag. 1939 byggde han en snöskoter med fyra medar och ratt. Polisen tog honom när han var på väg för att testa ekipaget på Ulvsundasjöns is. Året efter körde han uppvisningar med den på Eiravallen i Örebro.

Under kriget blev han flaggmaskinist i kustartilleriet. Sköt inte ett skott, men servade Rolls Royce 12:or på löpande band. Han byggde en bil 1946, och skruvade ihop en egen traktor av skrot för att odla potatis.

-Arbete är det ingen som dött av, menar Yngve.

Mest har han hanterat skrot. Först som anställd.

-Killen jag jobbade åt lade av 1949, då hade han tjänat 10 miljoner kronor. Han flyttade till Bogotá i Colombia och tog en kranbil med sig. Sedan köpte han en helikopter för att spruta bananfält. Men det gick inget vidare, jag fick hjälpa honom hem några år senare"

Yngve startade skrotfirmor i Stockholm. Sådana som tog vara på grejerna och inte bara sålde metall.

-Det var enkelt, man hägnade in och byggde ett kontor. I den branschen var det godkänt att bara deklarera 18 procent av omsättningen som vinst. Jag hade kamrer och gjorde 48 procent redan första året, de andra blev tokiga på mig.

Nu sitter han på ett servicehus i Älvsjö och längtar lite efter gamla dagar.

-Men jag trivs, det måste jag säga, det här är bästa stället i Stockholm. Ibland kommer det folk och uppträder också. Den där som spelade maskinisten i Rederiet var här och drog en om att 70-åringarna har det bra för de får ha flickor på rummet och 80-åringarna och 90-åringarna också, men att det är värst på sommaren då de som lyfter på och av har semester"

En av hans äldsta motorkompisar, Harry "Professorn" Lundberger, gick bort förra året.

-Han var en enstöring som gjorde sin egen soppa till motorcyklarna. Han hade förresten en Eiber som byggts på Kungsholmen, med överliggande kam"

Så där går Yngve på. Han säger själv att han förmodligen är den ende som lever kvar av de motortokiga från 20-talet. Nu vill han att någon skriver boken om hans liv.

Skicka hit en vanlig författare bara, jag har så mycket att berätta.

Robert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM