Cancern tog vännerna – nu liftar vi mot den

KOLUMNISTER

Tre av mina vänner har dött i lungcancer.

De var runt 50 alla tre, och storrökare. De reagerade på olika sätt när de fick beskedet.

Hårdingen sa ”Det är självförvållat”. Sedan talade han inte så mycket mer om oddsen eller om att han var sjuk, inte ens på slutet när han magrat till oigenkännlighet och hans söner fick hjälpa honom ur och i sjukhussängen.

Journalisten höll distans, citerade John Wayne och sa: ”Jag har fått the Big C”. Sedan snackade han mest om hur och när han skulle komma tillbaka till jobbet. Vi hade till och med stämt träff på sjukan, för han hade uppslag till programmen vi jobbade med, men han sov tungt när vi kom upp och jag fattade att det redan var för sent när personalen sa att de höll på att ringa in hans anhöriga.

Den som stod mig närmast av de tre var förtvivlad och grät och ville prata och skrattade åt gamla minnen. Konstigt nog skrattade vi ganska mycket hans sista tid i livet. Vi gjorde saker ihop som vi alltid gjort och han förbannade att han inte orkade riktigt. Men, vi skrattade mycket.

För två år sedan berättade läkarna att jag fått en tumör i ena lungan: ”För att vara elak är den ganska snäll, dessutom har vi hittat den tidigt, det här fixar vi”. Jag trodde dem inte, men skyddade mig själv med förträngning och sprit tills de tog bort en bit av lungan och upptäckte att jag vunnit på lotteri. Det var inte cancer. Det var en ofarlig förkalkning.

Lungcancer är en elak sjukdom. Den drabbar 3 300 personer om året, mest män, även om den ökar bland kvinnor. Det finns en avgrund i begreppet lungcancer, men det går att prata om sjukdomen på olika sätt.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom. Den är tre gånger vanligare än lungcancern, men drabbar bara män. Vilket kanske förklarar varför den sjukdomen är svårare att tala om: Den kan uppfattas som omanlig. Den påverkar sexuell lust och förmåga. Behandlingen kan leda till inkontinens och annat elände.

Män skryter inte gärna om sådant.

Det finns gubbar som inte ens berättar om sjukdomen för sina käringar.

Jag klandrar dem inte.

Sådant ska man bestämma själv. Men jag tror att de som berättar öppet om sjukdomen och dess konsekvenser hjälper till att avmystifiera den, och därmed bidrar till att den kan bekämpas mer effektivt.

Titta på Ystad–Haparanda i TV8 på söndag klockan 19.00. Där berättar Sam Boström om hur han reagerade på beskedet om att han fått prostatacancer, om behandlingen och om hur han mår i dag. Det är viktigt, gripande, och förbannat starkt.

ARTIKELN HANDLAR OM