Min vrede är en utmärkt drivkraft

KOLUMNISTER

Det har gått fem år sedan jag i denna spalt första gången beklagade mig över att det flyttat in grävlingar under ladan.

Redan då hade de grävt en cirka åtta decimeter bred och fem ­decimeter djup grop i marken, med mindre grytöppningar i alla ­väderstreck. Grävlingar gräver gångar som kan bli hur långa som helst. Gräver de under bärande delar av en huskonstruktion kan hela kåken sätta sig eller rasa ihop.

Möjligen var bosättningen övergiven ett tag, för det tycktes lugnt och syntes inga spår i gräset utanför.

Men för två år sedan tog det fart igen. Då hade djuren börjat gräva ned sig under ett tomt hönshus. Det krävdes ingen kriminaltekniker för att upptäcka det nya intrånget, de hade kastat ut ungefär en kubik jord och sten vid brottsplatsen.

Jag satte ut en fälla, och prövade att locka det sluga viltet med allt jag fick tips om av engagerade grannar och jaktkamrater. Alla var fullkomligt bergsäkra på att just deras recept skulle göra susen: honung, döda fåglar, surströmming, räkskal, råa ägg, kokta ägg, odefinierade matrester och droppar av ett särskilt elixir som finns i hälsokostaffär.

Ingenting fungerade.

De här förbannade grävlingarna vägrade helt enkelt att gå i fällan.

Jag köpte karbid, men blev tveksam på grund av explosionsrisken. (När man häller på vatten bildas acetylen.) Fick tips om diesel, men med reservationen att det bara skulle bli en tillfällig lösning. Funderade på att dra en slang med avgaser från bilen, men om kadavren ligger kvar finns en risk att hela nejden drabbas av stank.

En vän i samma knipa hade fått tips av kommunen. Ammoniak. Det hade fungerat. Jag hällde generöst av den elaka lösningen i grytet och slängde stenar för hålet.

Ingenting hände. Det var business as usual för grävlingarna.

Häromdagen inspekterade jag ­fällan igen. Av det färska betet fanns ingenting kvar. Men det låg en liten skithög mitt på utlösningsplattan. Förbannade daggmaskätare! Duger knappt till rakborstar! Nu demonstrerade de ett oförblommerat förakt.

Tålamod är inte min favoritdygd. Men för hemmansägaren är vrede en utmärkt drivkraft. Jag satte mig med bössan när det mörknade och efter en halv evighet dök en grävling upp.

När jag skjutit den och lagt den i en sopsäck täppte jag till hålet igen, för att se om det fanns flera djur. ­Jodå, det var vid­öppet morgonen därpå. Enligt litteraturen kan det bo flera familjer, alltså dussintals grävlingar tillsammans, i stora grytsystem ­under jorden.

Det blir en hård höst, och alla medel är tillåtna.

Första bytet

Första bytet sedan jakten inleddes på allvar. Om grävlingen bosatt sig i skogen i stället för under mitt gamla hönshus hade den fort­farande levt och jagat daggmaskar och grodor i allsköns väl­måga.

Tecken på fler

Ingången till grytet på morgonen efter första skottet. Hålet som hade täppts till på kvällen är helt öppet och spåren i jorden antyder livlig grävlingstrafik där det en gång prunkade ståtliga ­brännässlor.

ARTIKELN HANDLAR OM