Havet är stort - och smugglarna cyniska

KOLUMNISTER
Foto: PETER WIXTRÖM
Hittills har Gula båtarna räddat 1 290 människor - men de hinner inte alltid fram i tid.

En enkel överfärd i en säker båt.

Enligt smugglarna skulle det hela vara oproblematiskt och bara ta ett par timmar: 20 000 för de stora, 10 000 för de små. Sammanlagt 50 000 kronor för familjen.

Detta är historien om hur revisorn Rega Hamarashid, 32, förlorade sin fru och sin dotter i Medelhavet, som han berättade den för mig på ett kafé i Vathi på Samos i tisdags.

Rega hade jobbat sju år på samma revisionsbyrå. Hans fru Regine, 29, var också revisor. De hade dottern Lano, 9. De var en lycklig familj. Men de levde i en farlig miljö i irakiska Kurdistan, utan ­möjlighet för dottern att få en dräglig framtid.

När de bestämt sig för att lämna allt tog de sig till staden Izmir i Turkiet, ett nav för flyktingtrafiken i området.

Att hitta smugglare är lätt. Industrin har tiotusentals inblandade förutom de som hanterar båtarna: kontaktmän, mark­ägare, livvakter, bokhållare och chaufförer. Organisatörernas vinstmarginaler skulle få vilken riskkapitalist som helst att dregla.

På kvällen den 27 januari kördes familjen till en strand. Ett 60-tal människor lastades i båten. Den var byggd av plast, täckt och kanske åtta eller tio meter lång. Rega kan inget om båtar. Han litade på att de två smugglarna skulle klara överfärden. Men han förstod att det var alldeles för många människor ombord.

Efter en timme började båten läcka. De försökte ösa. De kastade bagaget överbord. Motorn stannade. Båten kantrade. Rega hamnade i vattnet, simmade runt den sjunk­ande båten och lyckades hitta Regine och Lano. Han klängde sig fast i en gummiring med frun i ena handen och dottern i den andra.

Desperat försökte han hålla deras huvuden över ytan. Men deras händer stelnade, de fick i sig vatten av vågorna. De kräktes. De blev frånvarande och medvetslösa.

Regine dog först.

Sedan Lano.

Regas förtvivlan var avgrundsdjup. Utan familjen var livet inget värt. Utom sig av sorg släppte han gummiringen och försökte ­dränka sig själv två gånger. Det gick inte, han flöt upp, spydde och skämdes för att han inte kunde.

Han hittade en ny gummiring och började simma mot några ljus långt borta. Vinden och ­vågorna drev honom tillbaka, men han fortsatte att simma. Han var iskall, törstig och hungrig. En liten fisk fastnade i hans kläder. Han fångade den i handen och åt upp den. Timmarna gick.

Plötsligt hörde han en båt. Han skrek, och efter en stund fick han ljuset från en strål­kastare i ansiktet. När han plockats upp blev allting svart. Han vaknade på sjukhuset.

Rega, och åtta andra över­levande, hittades på morgonen av en båt från den italienska kustbevakningen. Samma morgon plockade de Gula båtarna upp elva av dem som drunknat.

En av smugglarna hittades död. Den andre sitter fängslad.

Rega fick identifiera sin hustrus kropp. Kvarlevorna av hans dotter saknas fortfarande. Han har lämnat Samos nu, en spillra av sitt gamla jag, på väg mot ett ovisst öde i Tyskland.

Det blev en tung dag för räddningsmännen på Gula båtarna. Hittills har de räddat 1 290 människor. Men havet är stort och smugglarna cyniska. Hur hårt man än försöker, så går vartenda liv inte att rädda.

ARTIKELN HANDLAR OM