Ernst gav mig en skräckupplevelse

KOLUMNISTER

Det var som vanligt i går kväll. Frun tittade på Ernst och jag satt bänkad vid datamaskinen.

Jag klarar inte att titta på bygg- och inredningsprogram. De gånger jag har försökt räcker det inte med skämskuddar. Lika bra att lämna rummet direkt, innan man blir klen i nerverna.

Det är inte det att de visar sina sponsrade maskiner hela tiden, för att programmet ska finansieras. (I går kväll var det en batteridriven handklinga från Hitachi som Ernst visade flera gånger, men inte ­sällan är det sämre verktyg, som få eller inga proffs använder.)

Det jävliga är att de hoppar över ­alla riktigt svåra och kritiska moment som man faktiskt skulle vilja veta mer om och få lite tips om hur man kan fixa.

I inredningsprogrammen ställer de ofta till det med något överjävligt, för att det ska bli ”rolig tv”. Lampor av gulnade tidningar. Bord av gamla värmeelement. Bokhyllor av begagnade diskborstar. Färger som tilltalar pundare på tivoli. Rangliga möbler. Tapeter som är livsfarliga för epileptiker. Dammsamlare som vill vara fina gatan men hamnar på stentrollsnivå. Den stilen.

Trädgårdsprogrammen är ofta lika katastrofala. De bygger grejer av lastpallar som ruttnar inom ett år. Odlar växter som inte kan överleva. Och ­konstruerar groteska formationer av allt möjligt skräp.

I de här sammanhangen är Ernst konung, mer oomkullrunkelig än Carl XVI Gustaf.

För många år sedan var jag med om en skräckupplevelse: ett ­program som hette Sommartorpet. (Det var innan Ernst köptes från SVT till TV4).

Ernst gjorde allt som stod i hans makt för att förstöra de gamla torpen.

Ett torp hade ett enda fönster.

Ernst spikade upp bräder i fönstret och ställde upp så många blomkrukor på dem att ljuset inte trängde in.

Vore det inte mysigt med en dusch härinne? frågade han sedan.

Så borrade han en massa hål rakt ned i trägolvet i ett av hörnen, lade en rad med runda stenar i en kvartscirkel runt hålen och drog in en ­vattenslang. Simsalabim – en dusch.

Om det inte fanns rejält med mögel i torpargrunden förut så kom det nu, garanterat.

Dessemellan demonstrerade Ernst sin vanliga dödslängtan genom att gå omkring barfota på en byggarbetsplats. Och plötsligt - helt utan förvarning - så skulle han baka en socker­kaka eller göra en tårta eller något annat skit.

Man kan tycka vad man vill om hantverkare. De är dyra, de gör inte det man vill, de passar aldrig tiderna och så vidare.

Men vanligtvis kan de sina ­saker, och jag ger mig fan på att de sitter och skrattar sig ­fördärvade åt alla de här ­imbecilla bygg- och inredningsprogrammen.

De får ju fina jobb när de ska ­reda upp allt elände programmen ­skapat.

Senatstorget

En kväll sommaren 1993 var Senatstorget i Helsingfors överfullt när bröderna Kaurismäki hade ordnat en konsert med Leningrad Cowboys och Röda Arméns kör. Tanken var att fira att det kalla kriget var över. Evenemanget filmades och gick till historien. Med tanke på dagsläget, spelade de för­gäves?

Nostalgi

Leningrad Cowboys ­senaste album heter Buena Vodka Social Club. De kanske inte är världens bästa musiker. Men det finns en slags nostalgisk glädje i allt de gör som borde kunna mjuka upp en och annan hårdrockares stumma sinne.

ARTIKELN HANDLAR OM