”Gry Forssell är kvällens smak”

Ronnie Sandahl minglar på Stureplan

KOLUMNISTER

Betongkeps på skallen och jag stirrar på skärmen framför mig.

Under vimmelbilden, som föreställer mig och Nicklas, står det:

"Ronnie Sandahl med vän."

Ja, "med vän".

Man vet ju vad det betyder på vimmelspråk. Dubbla kaninöron i luften och ett välartikulerat "m-e-d v-ä-n". Eventuellt i samband med en eller flera menande blickar. Vän? Eller hur, liksom. Vi säger så.

"Med vän" är den internationella signalen för bögar som inte kommit ut ur garderoben.

Det är inte så konstigt.

Tolv timmar tidigare står vi, jag och Nicklas, i ett hörn på Sturecompagniet.

Vi pratar bara med varandra.

Men det handlar mer om blygsamhet än sexuell läggning. Vi enas om att Gry Forssell är kvällens smak. Hon har sin finaste klänning och ett magnifikt överbett.

Det är tidningen Stureplan som firar att de har utsett samma områdes mäktigaste ansikten.

Jag är inte med på listan. Det är helt i sin ordning.

Min vilsenhet på Stureplan är en femtonårings.

Ändå dras jag dit.

Många av mina bekanta kan inte förstå hur en annars så sansad ung man attraheras av Stureplan. Men det är enkelt. Stureplans ärliga oärlighet är att föredra framför hej-jag-har-ett-eget-skivbolag-Söders oärliga ärlighet.

Jag dras till Stureplan som till en bilolycka.

Dekadens, kändisfrisörer, svekfull kärlek, akut levnadslust, stjärnor och ex-stjärnor, känslorna som tar snabbaste vägen.

Mina stora ögon.

Jag och Nicklas står där i hörnet med högstadieblickar och varsitt glas gratisbubbel.

Vi ser medelålders män med ivriga händer kring unga flickor. Flickor vars hela existens andas att de har vrickade relationer till sina farsor.

Det är inte särskilt vackert, men det berör.

Svider i skinnet.

Det är en fin kväll. Jag låtsas-sms:ar inte en enda gång. Spriten är gratis.

Gry Forssell kastar visserligen inte en blick.

Men Marie Plosjö noterar ett nytt svenskt rekord i urringning.

Följande kväll, efter jobbet, ringer farsan. Jag berättar om festen. Skrattar lite åt vad "med vän" brukar betyda.

Farsan är först tyst i luren. Sedan säger han:

– Men det är du väl inte?

– Nej.

– Jag tänkte väl det.

Det är ett fint samtal, far och son emellan.

Läs fler av Ronnies krönikor:

Ronnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM