Carl XVI Gustaf – en såpastjärna

Foto: MATTIAS CARLSSON
Förebilder Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia tar emot ungdomar från Fryshuset i Bernadottebiblioteket.
KOLUMNISTER

Luften i Bernadottebiblioteket vibrerade av luthersk moral.

Kungafamiljen skakade hand med ungdomarna och kungen sa något om vilsenhet och utanförskap. Han lyckades dessutom säga orden "bygga broar" tre gånger inom loppet av en minut.

Folk applåderade.

Jag satt längst bak i lokalen och kom att tänka på vad kung Carl XVI Gustaf sa i DN för en vecka sedan:

-Det är fruktansvärt att dessa såpastjärnor ses som förebilder, och inte duktiga människor som har åstadkommit något.

Fryshusets ungdomar var däremot förebilder i kungens smak.

En omvänd nazist. En tjej med missbrukande föräldrar som sjöng en sång. En ung

godisenteprenör från Vårby Gård.

Kungen log. Kungen lyssnade. Kungen stampade takten.

Mot slutet framförde två killar en raplåt. När de rappade raderna "sho, kungen, vad händer, bren" vände han sig mot Silvia. Kungen var röd i ansiktet. Som när man försöker kväva ett nyfiket skratt.

-Jag förstod ju inte så mycket av vad de sa. Men det var säkert bra, säger han några minuter senare.

Frågan som följt mig

Vi står i en tom sal. Bredvid honom står drottning Silvia tyst. Hon har något luddigt på sig. Han bär en dubbelknäppt kavaj. De ser väldigt stiliga ut.

Jag ställer frågan som följt med mig ut från Fryshuset-seminariet:

Hur tycker kungen att hans kändiskap - bortsett från pengar och makt - skiljer sig från en genomsnittlig dokusåpadeltagares?

Kungen tar ett steg tillbaka, väger kroppen på hälarna.

Han skrattar - spänner halsen så där som Peter Magnusson gör i "Hey Baberiba" - och säger:

-De människorna som vi lyfte fram här i dag är de riktiga kändisarna. Många av dem har valt att göra något gott trots att de har en tuff bakgrund. Det kallar jag ett positivt kändiskap.

Jag försöker igen.

-Jag hoppas att jag kan vara en symbol för någonting gott här i samhället. Men det är inte alltid så lätt, säger kungen den här gången och ler.

Andra skulle kanske hävda att han är huvudpersonen i Sveriges äldsta dokusåpa.

Jag gillar dem båda

Min generation betraktar sällan kungen som ett mönster att virka en duk av. För många av oss är han den subventionerade dokusåpastjärnan. En trevlig kult-scout som man gärna har i sin tv eller i sin tidning.

Kungen har inte behövt göra mer än att födas och stå ut.

Jag utesluter inte att även det kan vara ett hårt jobb.

Men jag kan inte se på vilket sätt hans kändiskap skiljer sig från exempelvis "Big brother"-Antons. Jag skulle snarare säga att de verkar ha likartade roller i var sin såpa.

Stiliga, eftertänksamma, moraliska.

Förebilder.

Kungen spelar på sin mystik medan BB-Anton öppnar en knapp till. Men annars är de rätt lika. De gör inte så mycket väsen av sig. Men sen, när det behövs, går de in och säger något avgörande.

Jag gillar dem båda.

När frågestunden närmar sig sitt slut, presschefen Nina Eldh har redan knackat två gånger på axeln, frågar jag om kungen har sett något avsnitt av en dokusåpa.

-Nej, jag har aldrig haft någon anledning, säger han.

Men hur kan ni då veta hur såporna är? frågar jag.

Kungen ställer sig åter på hälarna.

-Man har ju hört.

Ronnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM