39 mil med tåget var min klassresa

Ronnie Sandahl om flykten från småstaden

KOLUMNISTER

Rullar över Västerbron, kan inte tro mina öron.

Peter säger att låten heter "Småstad". Per Gessle släppte den som singel i slutet av 80-talet under namnet Pers Garage.

Jag säger att Gessle knappast har något att säga mig.

-Lyssna bara, säger Peter.

Jag blev född i en småstad. Hur jag än böjer och bänder mig så blir det till en småstad igen.

En några veckor gammal kväll.

Theas studentskiva. Bordsplacering. Vackra tal med lantställen, fina semestrar och dyra kläder som gemensamma nämnare. Drinkar för 125 spänn. Och jag som mest funderade över varför ingen av studenterna tjuvdrack egen sprit utanför.

Långsamt smög sig insikten på:

Falköpings marmeladmedelklass går inte att jämföra med Stockholms urbana latte-dito.

Mina 39 mil med X2000-tåget var en klassresa.

De hade kunnat släppa ned mig i Kumlabunkern, kurdiska föreningens årsmöte eller valfri amerikansk rockbiografi. Det hade inte spelat någon roll. Jag förstod inte de sociala koderna. Jag hade ingenting att tillföra samtalen.

Jag kände mig både fattig och nyrik på samma gång.

Allt jag kan är spår från en småstad. Allt jag gör beror på en småstad.

Jag skämdes.

Och jag skämdes över att jag skämdes.

För det spelar ingen roll om du förnekar eller flyr från småstaden.

Den finns där.

En dag vill du åka hem, trots obehaget som grumlar ditt minne. Du vill cykla genom ett tomt centrum med den våta jävla västgötska vinden i håret.

Du vill att hon den där speciella ska sitta på pakethållaren, du vill att hon ska hålla sina armar om dig, dra sig närmare, medan du: titta här krossade vi en gubbes ruta, och där borta, nej där, i taggbusken, där slutade en av mina första fyllor.

Alla har sitt Falköping i sig.

Ingen kan ta det ifrån oss. Inte ens vi själva.

Jag vill visa dig mina gator, där tiden gått för fort. Jag vill visa dig mina rötter, där en gammal mans fötter kommit och gått.

In i Kristineberg. Upp med volymen. Solen som bländar. Om jag kisar ser det nästan ut som S:t Sigfridsgatan i Falköping.

-Det är den bästa låten som Gyllene Tider aldrig gjorde, säger Peter.

Jag öppnar munnen, men sitter stum.

Hur jag än vrider och jag vänder mig så blir det till en småstad igen.

Na-na-na-na-na-na.

Ronnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM