Makten, aktivisterna och medierna behöver våldet

KOLUMNISTER

Det var en magisk bild.

Som en Messias klev den långhårige mannen upp framför polisens vattenkanon med höjda armar.

Jag stod i ett dike på den tyska landsbygden, några mil ifrån det pågående G8-mötet. Fotograferna som flockades kring den unge mannen verkade inte överväga att han tvärtom tvingade vattenkanonen tillbaka mot sina kamrater.

Egentligen var det bildens enda problem.

Den var inte sann.

I helgen följde jag, mer än ett år senare, rapporterna från kravallerna i Malmö.

Tiotusen människor hade kommit för att demonstrera mot kapitalismen, massbilismen och andra delar av vår vardag som det inte är helt orimligt att kritisera.

En smula oväntat fick denna onda kapitalism företrädas av två ofrivilliga damer i moderiktiga frisyrer; Ann-Britt Pettersson och Kerstin Vertus tvingades se sin lilla frisersalong Blåskägg nedklottrad och sönderslagen.

De skyldiga demonstranterna hade lika gärna kunnat traska upp till närmaste äldreboende och örfilat undersköterskor.

I det goda uppsåtets namn, förstås.

Som alltid var det långt ifrån alla i demonstrationståget – blott de maskerade i ”svarta blocket” – som kastade sten mot poliser.

Men det är inte hela sanningen.

Förhållandet mellan fredliga demonstranter och det svarta blocket påminner om det mellan ståplatskulturen och fotbollshuliganismen.

Det svarta blocket skulle aldrig kunna existera utan det tysta medgivandet från övriga demonstranter.

Det talas ofta om ”nödvändigt våld”.

Men det handlar sällan om nödvärn mot polisens våld, vilket många gärna hävdar.

”Nödvändigheten” är snarare en pr-strategi lika simpel som den Bert Karlsson kränger dansband med: All publicitet är god publicitet.

Den där tyska försommaren tog det mig flera dagars konstruerat låtsaskrig mellan aktivister och tyska poliser innan jag förstod den tysta överenskommelsen mellan medierna, makten och aktivisterna:

Våldet behövs.

Medierna behöver det för att sälja tidningar. Aktivisterna för att genom medierna nå ut med sitt budskap. Makten för att kunna avfärda kritikerna som besinningslösa stenkastare.

Frisörskorna Ann-Britt Pettersson och Kerstin Vertus och andra helt vanliga medborgare blev protestens andra offer.

För med krig vet man ju en sak säkert, hur konstruerade de än är:

Sanningen är första offret.

ARTIKELN HANDLAR OM