Skamligt sårande självupptagenhet

KOLUMNISTER

Jag lärde mig att lyssna för två år sedan.

Innan dess. Det kunde sitta en vän på andra sidan bordet och berätta om sina problem. Det kunde rent hypotetiskt handla om både incest och folkmord. Och jag tog jag den där beräknande konstpausen, precis lagom lång. Ett andetag. Och sedan kastade jag tvångsmässigt in Den Egna Erfarenheten, första bästa medelklasstrauma från minnet.

Sedan skämdes jag.

Tidiga barndomsminnen. Säg, ett hundraårskalas i Stenstorp. Jag är sex år, det enda barnet vid vuxenbordet. Alla tittar på mig, pratar med mig, om mig. Berusningen i detta. Och sedan skammen.

Tennisträningen: alla gäspande föräldrar är proffs-scouter som ska bedöma mig. Jag står kvar efteråt och trixar med en tennisboll vid fötterna. Om de skulle råka vara fotbollscouter. Och efteråt, skammen igen.

Eller långt senare. På andra sidan krogbord. Fram tills för två år sedan. När jag liksom nådde en gräns. Jag tröttnade på att tala om mig själv. Det hade sedan länge blivit en ångest. Ett framträdande.

Jag har aldrig varit en narcissist, för jag har aldrig älskat mig själv. Men jag har alltid varit upptagen. Med mig själv.

När jag dessutom bokdebuterade, och plötsligt befann mig i ett litet omvälvande c-kändiskap, när allt ljus äntligen var riktat mot mig. Då sprack allt. Min dåvarande flickvän stack och vänner slutade ringa.

Och jag tystnade.

I stället satt jag runt krogbord och tänkte: här sitter jag och lyssnar. Så bra jag lyssnar. Så duktig jag är.

Som PO Enquists skildring av hur han beräknande och målmedvetet började med en starköl på förmiddagen för att sedan successivt lyckas supa sig igenom ännu en dag på antabus. Så lurar jag mig nu. Som en för intelligent alkis på antabus.

En annan självupptagenhet än tidigare.

Mer beslöjad.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för vilken som är värst, eller farligast.

Den medvetne lyssnaren eller den tvångsmässige självbespeglaren.

Som PO Enquist skriver i samma bok: Min ödmjukhet är den största i Sverige.

Det är den paradoxen. Och den självupptagenheten, den riktiga och fula och krävande. Inte som en vågad accessoar, den medvetet vulgära självupptagenheten du kan läsa om i bloggarna och se i teveprogrammen. Jag menar självupptagen som göms undan, som sårar och förstör.

Oavsett hur den ter sig. Vem fan ska förstå. Vem ska stå ut.

ARTIKELN HANDLAR OM