Fyra kåta gymnasister och jag på ett kafé

KOLUMNISTER

Av gymnasisterna vid bordet bredvid fick åtminstone en ligga under förra årets Roskildefestival.

Vi sitter en meter ifrån varandra på ett kafé, dessa fyra kåta gymnasister och jag, i det område av Stockholm som helt utan ironi kallas Sofo.

Andra året på estetisk linje och förra årets festivalband runt handleden.

Livet är en enda lång rökpaus.

De är på väg att bilda band. Jag är på väg till revisorn.

De dricker sin femte påtår svart kaffe och diskuterar vilka flickor i parallellklassen som gör vad med vem och kanske eventuellt även varför.

Jag överväger om det är möjligt att dra av en majblomma i deklarationen.

I min revisors ögon är jag visserligen punk eftersom jag bär min bokföringspärm i en plastkasse men bland gymnasisterna på kaféerna i Sofo är jag redan vid tjugofyra års ålder ett avskräckande exempel.

En före detta revolution.

Nej, inte ens det. En före detta anstiftan.

Jag röker inte längre. Jag dricker inte ens kaffe. Magen tål ingenting.

Och jag tänker: starta ert jävla band och repa i mögliga ABF-lokaler, bli spelade i P3 Demo och turnera i Moldavien, få hybris och skivkontrakt och tre av fem älgar och bananer och getingar i tidningarna och sen – välkomna till Skatteverkets verklighet.

Jag var full varenda kväll och skrev min första roman.

Nu sitter jag och tråcklar med roman nummer två, magsår och rotavdrag.

Jag undrar hur Joakim Thåström känner.

På sin 52-årsdag petade han ner dansbandet Larz Kristerz från albumlistan förstaplats.

För drygt en vecka sedan – exakt trettio år efter att Thåström i låten ”Beväpna er” sjöng att kungahuset gott och väl kunde tåla lite bly i nackarna – sittdansade kronprinsessan Victoria och hennes fästman Daniel under hans konsert på Cirkus.

Och några veckor tidigare intervjuades statsministern Fredrik Reinfeldt i en söndagsbilaga och utbrast:

– En fest då det inte dansas till Staten & kapitalet är ju inte en riktig fest!

Ja, jag undrar hur det känns.

Det är ju ändå en kreddreduktion i nivå med ryktet om att Ulf Lundell brukade morgonpromenera genom Södermalm med gångstavar.

Sedan tittar jag på klockan. Kvart i. Jag samlar ihop mina kvitton och går.

När jag passerar bordet med de kåta gymnasisterna sneglar de upp och jag ler tillbaka, i vetskapen om att också de ska sambohandla en dag.

Och Ebba Grön är för övrigt Blondinbellas favoritband.

FAKTA