Jag vet inte hur man hanterar saknaden

KOLUMNISTER

Anders väntade med att berätta om sin lungcancer.

Min flickvän hade just gjort slut och han tänkte väl att jag hade nog med mitt.

Sedan berättade han. Vi åkte till Paris den sommaren.

En sista resa.

Jag skrev mitt första filmmanus. Han skrev sin sista bok. Och på kvällarna åkte jag till Anders med gin och cigaretter. Ibland läste han upp ett litet stycke av det han skrivit under dagen.

En kväll satt vi i en taxi på väg från en restaurang och det var tyst och stilla och ljuslyktorna spelade över våra ansikten när han sa:

– Jag kommer att kvävas till döds.

Jag sa ingenting för jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag vet ingenting om saknad, hur man hanterar den, men jag har saknat Anders väldigt mycket denna vinter.

Jag skriver på min andra roman, jag har tvekat, behövt råd, någon som tror på mig. Jag har behövt Anders. Saknaden är kanske så självisk.

Eller så är det insikten om att han inte finns längre. Att den landat nu. Som en plötslig inandning. En ilning.

Vi träffades i rökrummet på Aftonbladets sjätte våning, Anders Paulrud och jag. Han satt alltid där. Som en ordsultan med smala ögonspringor, en filtmössa på huvudet.

Första gången jag läste honom var en chock. Som om han fångat ett språk jag fantiserat om. Så enkelt och så vackert.

Jo, jag medger: han var nog min idol. Och sedan blev vi vänner. De där sista åren av hans liv.

Sommaren i Paris orkade han inte gå uppför trapporna till den lånade lägenheten, men han orkade skriva ett mästerverk. Det kom ut några dagar efter hans död: ”Fjärilen i min hjärna”.

Jag läste boken några månader tidigare, medan Anders fortfarande levde, och det var olidligt. Det var ju ändå en bok om hans egen död. Det var ingen text, inget påhitt. Det var verkligheten.

Jag ångrar att jag inte besökte honom oftare där, i verkligheten, den sista tiden på Ersta Hospice. Jag var väl rädd. Men det var fina stunder när jag var där.

Det pep när han andades. Och när han skrattade.

Han klagade över de andra patienternas självupptagenhet.

– De pratar bara om sin egen död, sa han.

Sista gången vi talades vid var strax innan jul, över telefon. Anders berättade att det var nära. Han hade svårt att andas. Jag lovade honom att ta hand om mig.

Och nu finns bara minnen kvar. Några böcker i bokhyllan. Det är inte tillräckligt. Men det är något.

ARTIKELN HANDLAR OM