Jag vill inte bada

KOLUMNISTER

Nej, jag tänker inte bada.

Det bestämde jag redan innan jag for hit. Packade inte ens ned badbrallorna.

Nu står jag ändå här på en stenig havsbotten. Med vatten till knäna i ett par lånade badbyxor.

Vi har samlats i Smögen, barndomsvännerna från Falköping. Det gör vi varje sommar.

En gång var vi barn, aldrig mer än ett trädgårdsstaket från varandra. Nu är vi snart tjugofem och spridda över Sverige.

Vi som en gång var mittback, målvakt och mittfältare i IFK Falköpings P12-lag, vi har blivit läkare, bankmän, författare, skådespelare.

Ändå så lika. De vi en gång var.

Jag har aldrig badat. Aldrig lagat en punktering. Aldrig snickrat en fågelholk. Och jag är rädd för allt. Fiskmåsar, vatten, båtar, natur, trafik, höjder. Jag har dödsskräck och hypokondri.

Detta är min persona i mitt barndomsgäng. Opraktisk och livrädd. Men intelligent. Som en fjortonårig Woody Allen.

Som en grov förenkling av min person.

Men denna vecka blir jag allt jag förväntas vara. Jag liksom glider in i rollen. Enkelt och trivsamt. Jag har varit inuti den förut.

Det gäller inte bara mig.

Under veckan i Smögen förminskar vi då och då oss själva och varandra. Men som en lek. En kärlekshandling.

Egentligen känner vi varandra alldeles för bra för att inte genomskåda. Men det blir som en tyst överenskommelse. Vi är de vi en gång var.

I mitt vuxna liv kan jag slå i en spik. Jag kan hantera mina rädslor.

Men här blir min neurotiska persona en genväg, ett skämt vi alla känner igen.

Jag vet inte vem som är mest äkta. Han som jag var då. Eller han som jag blev.

Båda har jag skapat på egen hand. Det gör alla människor. I efterhand: ett slags varumärkesprofilering. Innan man ens kände till ordet.

Jag speglade mig i andras ögon och förstärkte allt de såg:

Detta gör mig speciell! Detta är jag!

Kanske är mitt nuvarande jag minst lika insmickrande och konstruerat. Jag hoppas inte det.

Det enda jag vet med

säkerhet är att ingen av oss gillar att bada. Varken mitt då eller mitt nu.

Jag kan knappt ens simma. Ser ut som en panikslagen golden retriever med partiell förlamning när jag försöker crawla. Avskyr ovissheten i en mörk vattenyta. Klär inte gärna av mig inför främmande människor. Avskyr kortbyxor.

Men ändå står jag här i ett par lånade badbrallor och undrar vem jag är.

Egentligen.

ARTIKELN HANDLAR OM