Skulle du våga öppna dörren för din granne?

KOLUMNISTER

Det ringer på dörren.

Sakta smyger jag mig fram och spejar i kikhålet, pressar näsan mot dörren.

Det står en tant där. Hon är väderbiten och kortklippt. De förskjutna perspektiven i det lilla hålet gör hennes ansikte groteskt stort.

Femtiofem millimeter säkerhetsdörr mellan oss. Det är allt.

Jag håller andan.

Förr brukade jag alltid öppna min dörr.

Sedan tog jag ett beslut om att aldrig öppna. Av samma anledning som att jag aldrig svarar i min hemtelefon.

Min empiriska erfarenhet av att bo i en lägenhet i en storstad är denna: ingenting gott kan komma ur att man öppnar dörren.

Bara elände.

En gång öppnade jag exempelvis dörren och stod näsa mot näsa med några vältränade gentlemän som ansåg att jag skulle passa mig noga.

Det gjorde jag sedan. Passade mig.

En annan gång öppnade jag dörren och tvingades förklara för min ryske granne att någon bara lurat honom att det fanns en speciell helgdag i Sverige då man bjuder sin granne på fika.

Det gör man inte. Ingen dag på året.

Ingen som är vid sunda vätskor besöker någon utan att ha ringt först.

Låna en kopp socker? Klassisk massmördarreplik.

Människan bloggar och chattar, världen är numera stor som ett hönsägg, allt och alla finns ett klick bort.

Kanske är det så enkelt. Vi vet allt om alla. Vi bor i skokartonger ovanpå varandra och vi delar både sexläten och toalettspolningar med våra grannar. Resten kablas ändå ut på nätet.

Då blir hemmet en borg. En fästning rent av. Ja, helst skulle vi väl resa ett taggtrådsstängsel mellan hissen och ytterdörren. Eller varför inte en vallgrav.

Du chattar visserligen mer än gärna med en bergsbestigare från Uralbergen. Du facebookar glatt med en Charlotte vars efternamn du glömt.

Men säg att denna Charlotte plötsligt skulle slå en signal på hemtelefonen. Du skulle anse dig ha fått en dåre på halsen.

Och om bergsbestigaren från Uralbergen plötsligt stod utanför dörren och ville fortsätta ert samtal, då skulle du inte sätta på kaffebryggaren. Du skulle ringa polisen.

Och nu står det en kvinna utanför min dörr. Femtiofem millimeter säkerhetsdörr mellan oss. Det är allt.

Hon är några över femtio och bär vindtygsjacka. Hon står där i nästan en minut. Sedan går hon. I det lilla kikhålet ser jag henne försvinna.

Jag ser att hon använder fotriktiga skor. Klassiska massmördarskor.

ARTIKELN HANDLAR OM