Jag var inte ensam om att vara ensam

KOLUMNISTER

Vi står i ett hav av sextonåringar men ingen av oss är sexton längre.

Hon håller hårt i min arm. Som om jag vore på väg. Men jag ska ingenstans.

Håkan Hellström spelar på Gröna Lund. Det luktar sockervadd och trängsel. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag ser honom. Sjuttonde?

Jag går inte längre på konserter, avskyr trängseln och dofterna, men spelningarna med Håkan är mina undantag. De är mer än konserter: speglingar, behov, påminnelser om vem jag är. Och vem jag har varit.

Hon var sjutton när det kom en singel som hette Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jag var ett år yngre. Sommaren före gymnasiet. Idioterna hävdade att han sjöng falskt, tidningarna att han var en texttjuv. Jag trodde att jag var ensam om att vara ensam.

Sedan blev det höst. Det blev många höstar.

Och nu står hon här bredvid mig, vi som inte kände varandra då, vi som bodde i olika delar av Sverige, och sedan världen, ännu ovetandes om varandra.

Vi hade varit på samma konserter och samma klubbar, hon och jag, men vi hade aldrig sett varandra då, och jag brukar hävda att hon ändå aldrig skulle ha tittat åt mig, och hon säger att jag är dum när jag säger så.

Men Håkan Hellström har varit med oss hela tiden. Oavsett partners eller världsdelar.

Jag är så oerhört tacksam över det. Alla generationer har sina revolutioner, sina poeter, men banden mellan dem brukar stelna. Ungdom blir nästanvuxen och nästanvuxen blir vuxen. Och sedan är både poeterna och revolutionerna borta. Och kvar finns visserligen minnen och nostalgi, men ingenting mer.

Sedan finns de som förändras i takt med sina idol-er. Jag är en av dem. Håkan Hellström kommer alltid att knocka mig som när jag var sexton, men inte genom att sjunga om mitt sextonåriga då, utan om mitt föränderliga nu.

Han kommer alltid att vara tio år äldre och han kommer alltid att berätta om mitt liv.

Varje del av mig, varje enskild viktig händelse, kan jag knyta till en sång av Håkan Hellström. Ingen har varit en bättre vän. Ingen har gjort mig mindre ensam.

Jag kan vara borta i morgon, säger Håkan Hellström från Gröna Lunds scen.

Det har han sagt i nio år. Som en besvärjelse: parkbänken är aldrig långt borta. Håkan är trettiofem och tvåbarnspappa. Hon är tjugosex. Nu är jag snart tjugofem.

Jag ska ingenstans.

ARTIKELN HANDLAR OM