Tänk om Madeleine vill vara med Jonas

KOLUMNISTER

Tänk om prinsessan Madeleines uppbrott var förgäves.

Tanken slår mig medan jag påtar i trädgården.

Jag ser det plötsligt helt klart framför mig: Madeleine och Jonas hade kanske i själva verket tagit en paus i förhållandet.

Kanske behövde de vara ifrån varandra ett tag för att sedan kunna välja varandra på nytt.

Som det numera medelålders paret som just efter studenten gav sig ut i världen på varsitt håll.

Om de ett år senare fortfarande älskade varandra skulle de välja varandra för livet.

Det gjorde de.

Tänk om Madeleine och Jonas bara var två livrädda människor som närmat sig den oundvikliga frågan: ska det verkligen vara vi två?

Och sedan kommit fram till att ge varandra betänketid, ett mellanrum.

Enligt min romantiska konspirationsteori – för det ska verkligen påpekas att jag har noll belägg för detta – skulle det alltså vara här som Jonas i ett svagt ögonblick föll för en norsk handbollstjej på en fjällsemester med grabbarna.

Och kanske plågades han då svårt av tankarna på Madeleines nya liv i New York, rädslan för att hon i mellanrummet skulle hinna bli kär

i någon annan, någon bättre, snyggare, smartare. Sedan träffades de kanske så småningom på neutral mark, för att prata. I ett undanskymt hörn av Central Park, eller i en bilkö hem från Arlanda. Och kanske gjorde det ont när han berättade, och kanske bad hon att inte få veta några detaljer, och sedan grät de kanske, som människor gör, snorade och hulkade. Kanske lovade de varandra att börja om, glömma alla hårda ord.

Och denna högst mänskliga berättelse om två unga älskande blir ingen tragedi förrän den norska handbollstjejen säljer sitt samvete till skvallerpressen för tiotusen norska kronor.

I det läget skulle det inte spela någon roll om det unga paret redan förlåtit och gått vidare. Monarkin är iskall och svartvit: en sagoprinsessa måste­ framstå som i sagorna. Och i sagorna finns inga mellanrum, inga snedsteg.

Ur min synvinkel, i höjd med maskrosorna, är det en svindlande hypotes: tänk om vi mitt uppe i denna rojalistiska bröllopsyra faktiskt missar den riktigt gripande kärleksberättelsen, den om två unga älskande som hålls isär av ett otidsenligt statsskick.

Det skulle kunna bli en lysande roman. Eller en mycket rörande teaterpjäs. Som hämtad från ett annat århundrade.

ARTIKELN HANDLAR OM