Tydlig spricka mellan medierna och folket

KOLUMNISTER

Carl Bildt behöver inte oroa sig den här gången heller.

Utrikesministerns inblandning i etiopiska oljeaffärer – som nu två svenska journalister står åtalade för att ha försökt granska – må vara ganska tvivelaktig. Men ändå, inget mediedrev.

Till detta finns en mycket enkel anledning: ett drev ­behöver sin publik.

Och Nisse i Hökarängen är ointresserad.

Det var teve som döpte ­honom till Nisse och placerade honom i Hökarängen. Han representerade urbilden för den som läser tidningar eller ser på teve – den enkle mannen på gatan.

I ett inslag från 1979 intervjuas SVT-journalister om Nisse och säger att de visser­ligen inte riktigt vet vem han är – men att han troligtvis är tämligen ordinär. En jobbare som man behöver förklara världen för.

Svaren präglas av en överlägsenhet som hade varit omöjlig i dag.

Men det sätter också fingret på mediernas moderna paradox: sprickan, misstron.

Aldrig tidigare har avståndet mellan den som skriver och den som läser varit mindre. Journalistiken är inte längre ett elfenbenstorn, den pågår i symbios med läsarna, med livegräv och läsarkommentarer.

Och Nisse i ­Hökarängen är inte längre anonym. Tevekanalerna vet exakt vad han gillar, de gör allt för att han ska titta, löpsedlarna ropar efter honom på gatan. Relationen mellan Nisse och medierna borde egentligen blomstra.

Men det är precis tvärtom.

Förtroendet för svenska medier minskar. Medie­akademins förtroende­barometer har under flera år visat en nedåtgående spiral. En spricka har uppstått.

Det blir inte minst tydligt i fallet med de två svenska journalisterna som nu åtalas i Etiopien.

När man tittar läser nätkommentarerna under artiklar om de båda svenska journalisterna är misstron stor.

Två meriterade reportrar som med risk för sina liv har åkt till Etiopien för att skildra rika västerländska oljebolags övergrepp mot en fattig afrikansk befolkning – mycket ädlare kan inte ett journalistiskt uppdrag bli. Ändå denna vägg av misstro.

Den allra vanligaste åsikten tycks vara: åker man som journalist till ett riskabelt område får man vara beredd att åka i finkan. Pressfrihet är det inte tal om.

Sprickan är tydlig. Och kanske finns här rum för en gnutta självkritik.

För just nu verkar det som att Nisse i Hökarängen tycker ännu mindre om dem som granskar än om dem som granskas.

Och just därför kan Carl Bildt ­sova gott om nätterna.

ARTIKELN HANDLAR OM