Tillhörighet i takt till Mix Megapol

KOLUMNISTER

Den där enastående känslan av tillhörighet, en gråmulen fredag utmed riksväg 57.

Det mekaniska ljudet från vindrutetorkarna. Jag har precis börjat lära mig Saab­ens rörelser, andrabilen. Duggregn.

På radion spelas en låt jag känner igen, det tar mig en stund att placera den, jag ­söker mig fram, sjunger med i de stycken jag minns.

Och då.

En blick upp i backspegeln. Först hinner jag tänka att ­bilen bakom mig ligger väldigt nära.

Sedan ser jag.

Kvinnan i bilen bakom sjunger med i exakt samma sång. Hennes läppar rör sig i takt med mina.

Det vore kanske patetiskt att beskriva känslan som drabbande. Men livet är ­ganska patetiskt ibland.

Jag föreställer mig att hon kanske också är på väg hem från jobbet, kanske är hon precis lika fredagstrött som jag, har matkassarna i baksätet.

Hon ser mig inte. Men ändå denna egendomliga känsla av tillhörighet. Vi lyssnar på samma radiokanal, kör bil på samma väg. Precis samtidigt. Jag har aldrig sett henne förut, jag kommer aldrig att se henne igen – men för ett ögonblick är vi helt i takt med varandra.

Och kanske är jag ­bara ovanligt lättrörd just denna fredag, sårbar av stress och oro, det där läkarbeskedet, och kortfilmen jag ägnar dagarna åt att klippa i huvudet.

Eller bara själva påminnelsen om vart jag hamnat, ­manifestationen av ett nytt skede av livet.

Någonstans läste jag att människans uppsättning av celler förnyas vart sjunde år. Det är en både skrämmande och vacker tanke.

Att bli en ny människa vart sjunde år.

För sju år sedan var allt en enda lång rörelse bort, utan att veta från vad. Jag skydde allt som ens liknade närhet, rutiner, stadga.

Jag leker med tanken på att någon skulle knacka den Ronnie på axeln och säga: om sju år bor du granne med en hästhage och oroar dig över att skorstenen måste renoveras.

Eller bara: om sju år är du en annan människa. Du kör en andrabil, en Saab, från ­huset till kontoret varje dag.

Och nu, den där enastående känslan av tillhörighet, ­utan ett spår av ironi. Till ­tonerna av Mix Megapol.

Woody Allen citerade Groucho Marx om att han vägrar vara med i någon klubb som ens överväger att ha honom själv som medlem. Av princip håller jag med.

Men den här klubben kan jag ändå tänka mig att ingå i, den stumma tvåmannakören utmed riksväg 57.

Gemenskapen varar i nästan fyrtio sekunder.

Sedan kör hon om.

ARTIKELN HANDLAR OM