Solidaritet finns inte i Anjas ordbok

KOLUMNISTER

Jag vet inte om Anja Pärson känner till Groucho Marx.

Det var han som hävdade att man aldrig ska gå med i en klubb som accepterar sådana som en själv som medlemmar.

Marx var åtminstone den jag tänkte på när jag hörde Anja Pärsons sommarprat. När den forna alpinisten, nästan som en besvärjelse, vädjade om att inte behöva bli någon gayikon, inte bli representant för något större.

Hennes rädsla, när hon nu kommit ut som lesbisk, var alltså inte att mötas med glåpord och avsky. Det säger att vi trots allt lever i ett land och en tid som är lite mänsklig­are än en hel del andra länder och tider.

Men att hennes största rädsla tycks vara att representera en utsatt grupp säger också något om vår tids rädsla för solidaritet.

Möjligtvis känner Anja Pärson att hon har ganska lite gemensamt med de läderbögar och transvestiter hon ser i tidningarnas bildreportage från Pridefestivalen varje år.

Men vad hon väljer att bortse från är vilka som har möjliggjort hennes öppna kärleksliv.

För frågan är ju hur enkelt det hade varit för Anja Pärson att komma ut om det inte vore för en aktiv gayrörelses mångåriga kamp.

Eller om hennes etersända kärleksförklaring verkligen hade mötts av stående ovationer om inte gräns­erna för vad som anses normalt redan flyttats så radikalt med hjälp av människor som Elisabeth Ohlson-Wallin och Jonas Gardell – en generation som växte upp i ett Sverige där homosexualitet klassades som en sjukdom.

Och som folkkär svensk idrotts­hjälte har Anja Pärson förstås alla chanser att fortsätta flytta gränserna. Sätta mediernas blickar mot lesbiska kvinnor, en grupp som är snudd på osynlig i offentligheten.

Men dessvärre tycks inte solidaritet vara ett särskilt återkommande ord i den Pärsonska parlören.

Om man säger så här: det var ju inte direkt på grund av pudersnön som hon flyttade till Monaco. Att genom skattsedeln betala tillbaka till det samhälle som finansierat hennes skidutbildning verkar aldrig ha slagit henne.

Men när hennes käresta nu väntar barn passar det återigen att bo i Sverige – och ta del av vår skattefinansierade sjukvård och barnomsorg.

Under sitt sommarprat, som till stor del var rörande, talade Anja om hur svårt det varit att acceptera sina egna känslor. Hur hon växt upp med en dröm om hus, man och barn – en heteronorm som nu sprack i sömmarna.

Men inte för en sekund tycks Anja ha övervägt att hon med sitt namn och sin ställning skulle kunna engagera sig för att göra livet åtminstone lite enklare för nästa generations lesbiska kvinnor.

Det säger mycket om vår tid, och ännu mer om Anja Pärson.

ARTIKELN HANDLAR OM